Sitter själv hemma idag då dom andra är på middag. Jag orkade inte följa med. Klarar inte av att umgås med människor för tillfället. Inte i grupp i alla fall. Blir ju alltid så när jag mår dåligt. Ju sämre jag mår ju mer isolerar jag mig. För jag har ingen energi att vara trevlig.
Det har varit en jobbig period för mig ett tag, och jag har mått skit. Haft så mycket ångest över framtiden och med allt vad det innebär. Klarar inte det där "mittemellan" läget som vi befunnit oss i några månader.
Hur, vart, när och så vidare. Det största beslutet var ju om vi skulle bo kvar här eller flytta tillbaks till Sverige igen. Vilket beslut var "rätt"? Alltså, höll på att bli tokig minst sagt!!
Vet inte hur många gånger vi ändrade oss!
Tillslut blev det i alla fall Sverige som drog det längsta strået.
Och när vi då äntligen kommit fram till att vi skulle flytta tillbaks till Sverige igen, så kändes det först som ett stort misslyckande och en stor besvikelse! Fy att behöva flytta ifrån den här fina ön, tillbaka till kalla, mörka, regniga och leriga Sverige igen, buhu!
Och så var det ju det här med boende som är ett jäkla gissel alltså! Det är ju skitdyrt att bo i Skåne! Köpa har vi inte råd med, och att hitta gårdar att hyra till vettiga priser är inte heller lätt.
Ja, jag behöver ju inte förklara allt i detalj. Tror inte att människor som inte lider av oro och stress/ångest förstår ändå, men det var jobbigt för mig.
Till slut började i alla fall alla pusselbitar falla på plats en efter en, nästan så att det kändes för bra för att vara sant!
Vågar knappt tro på det än, men jag försöker trycka bort mina katastroftankar och njuta. För allt har löst sig så himla bra, och jag är så glad!
Vi har hittat en gård, Smilla får gå i världens bästa förskola och Nikki i en skola som verkar super när man läser om den, och som enligt hörsägen ska vara det också, och vi är nära släkten igen vilket faktiskt känns som det viktigaste nästan! Barnvakter, hehe... ;)
Så allt bra. Nästan. För sen var det ju det där mitt emellan läget. Alltså, när vi väl bestämt oss för att flytta, så vill jag ju göra det bums eller helst tidigare än så. Jag kan inte vänta, jag är jättedålig på det. Kanske sämst i världen, åtminstone inte långt därifrån...
Så när jag då ändå trots allt måste vänta av olika anledningar, ja då mår jag skit! Jag mår så jäkla dåligt!
Blir superdeppig och kan inte ta mig för någonting alls. Allt känns menlöst!
Blir tokig på mig själv, men vad hjälper det. Inte ett dugg. Så här har jag suttit i lägenheten som en vålnad och inte gjort någonting i princip i en evighet känns det som. Urtrist, men jag kan inte göra nåt åt det.
Men nu, nu är äntligen biljetten tillbaka till Sverige bokad, och hemresan går om mindre än två veckor! Och en vecka innan kommer Emma hit igen på semester, så det ska bli skoj!
Det låter dramatiskt jag veeeet, men äntligen känns det som att jag börjar se ljuset i tunneln igen.
Nu återstår det bara att se om vi kan få med oss marsvinen hem till Sverige.
Alla skrattar lite lätt hånfullt och tycker självklart att vi ska lämna dom här när vi berättar att vi försöker hitta nåt sätt att frakta hem dom på, men för mig är djur inte något slit och släng som man skaffar och sen bara lättvindigt gör sig av med. Mina djur betyder jätte jättemycket för mig!
Så jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att vi hittar en lösning!
Vilma åker hem med Lasse och Nikki, vilket blir efter Nikkis skolavslutning.
Den här lilla mammagrisen får följa med mig till Sverige :)
