En ängel ❤

Idag går våra tankar extra mycket till en ny liten ängel och hennes familj ❤

Nu kan dom plaska hur mycket dom vill, Tilda och hennes fina badkompis och alla andra små änglar som finns där ute någonstans ❤

Fårskalle!

Nä, så får man kanske inte säga om ett oskyldigt (hmpf...) djur, men jag är så in i hel***e irriterad på vår tacka Lotta!!!
Hon bräker och bräker och bräker och bräker och bräker dagarna i ända!!! Det tar aldrig slut, ALDRIG!!! Hon kan vara tyst några minuter precis när dom fått mat, men sen börjar det igen. Hon bräker med munnen full av mat! Det hörs ända in i huset hur hon bräker hela dagarna!
Inte fullt så högt och intensivt när vi inte är ute, men ändå att det hörs in.
Jag kan inte beskriva hur irriterad jag är på henne! Snart får någon låsa in mig på ett dårhus för jag blir mentalt störd av att höra på henne! Alltså jag kan inte vara utomhus längre på grund av henne. En liten stund står jag ut, men sen är jag på så dåligt humör så jag måste gå in i huset igen och vara ensam tills jag lugnat nerverna.
Senaste veckan har jag verkligen börjat dra mig för att gå ut för jag vet att jag blir på dåligt humör på grund av det jäkla fåret.
Smyger när jag är i stallet för att hon inte ska höra mig men hur lätt är det att göra saker i ett stall utan att det skramlar eller slår i någonstans? Hon hör alltid att man är där ute!!
Det enda som funkar hyfsat om man vill vara ute är när Lasse sågar med motorsågen och jag samtidigt har hörselkåporna på, då slipper jag höra det förbannade bräkandet. Men ska jag behöva gå runt med hörselkåpor bara för att gå ut och mocka eller hälsa på hästarna i hagen?!
Jag blir tokig snart!!!
*Gråter av ilska och sliter mitt hår*
Alltså jag försöker verkligen att ignorera henne men jag klarar helt enkelt inte av det.
Det går inte! Kan inte! Blir så arg på henne för att hon bräker!!! Varför, varför, varför???
Vill inte ha får mer just nu.

Djävulsfåret...

 Fruktansvärt får! Skaffa inte får!!!

/Maria

Sötnosar!

Hela lilla gänget samlade för lite eftermiddagsvila. Ordning och reda på dom små för en gångs skull :-) 

Sötisar!

/Maria

Tilltugg...

...till höet! Smaskens med lite granris tycker både fåren och hästarna!

Men för säkerhets skull måste man ju ändå gå fram till matte och husse för att kolla om det kanske kanske kan bjudas på en morotsbit ;-)

Inte så lätt att få loss en lagom stor bit alltid ;-)

Fingrar?! Du ljuger matte, det är morötter, låt mig få smaka på dom! ;-)

/Maria

Ved, ved, ved...

Eller ja, inte riktigt än. Just nu är det trädfällning som gäller. 

Bakom stallet/ladan så har det varit en gammal hage en gång i tiden som vi gärna vill restaurera och ha som vinterhage åt fåren eller hästarna. Passar ju bra eftersom vi även behöver fylla på vedförrådet till nästa år!

Men där är att göra! Och eftersom det nu är som det är och jag inte kan göra så mycket fysiskt arbete så har jag tagit på mig rollen som arbetsledare medan Lasse får slita, hehe ;-)

Han behöver inget gymkort i alla fall...

Nä, allvarligt så önskar jag verkligen att jag kunde hjälpa till! Att bara titta på är inte riktigt min grej, och dessutom hade vi ju fått undan det lite fortare. Men men, så är det. Det ska nog gå ändå!

Just nu ser det dock ut som om det dragit fram en väldigt lokal storm här och det är svårt att se framför sig att det ska kunna bli en hage  till slut. 

Det är en blandning av gammalt ris som fått ligga kvar vid tidigare avverkningar, gamla döda träd som står kvar, vindfällen, gammalt trästaket med gamla eltrådar och så alla träd som Lasse fällt nu. Plockepinn kan man säga...

Kanske borde man ha röjt undan efter varje träd som man fällt? Jaja, det återstår att se vad som hade varit bäst. Vi har aldrig fällt träd innan någon av oss så det är lite "learning by doing" som gäller. Vi kommer förmodligen märka vilket sätt som är bäst så småningom ;-)

Det ska nog bli bra till slut ändå det här, och det ska bli kul att kolla på före och efter bilder sen!

 Min duktiga älskling ♥

Här nedan är lite bilder på kaoset :-)

/Maria

Kolik :-(

Igår kväll när vi tog in hästarna från hagen så märkte vi att Rasmus var lite hängig, och så fort han kom in i sin box så slängde han sig ner och började rulla sig, titta på sin mage och se allmänt plågad ut. Mycket tydliga tecken på kolik så det var bara att ta på grimman igen och ut och promenera.

Efter att Lasse traskat runt med honom i nästan 45 minuter och han inte var ett dugg bättre så beslöt vi att ringa efter veterinär.

Varför måste djuren alltid skada sig eller bli sjuka på kvällar och helger?! Ser INTE fram emot räkningen...

Eftersom det inte kryllar av veterinärer här uppe så fanns det bara en med jour, och han svarade givetvis inte så jag fick prata in på telefonsvararen och sen var det bara att vänta. Känns som en evighet när man ser hur ont djuret har.

Jag satt ute i boxen hos Rasmus för att ha koll på honom hela tiden och han hade verkligen jätteont i magen! Orkade inte ens rulla till slut utan bara låg rak lång och flåsade. Stackars lille plutten!

Efter en halvtimma ringde i alla fall veterinären och efter ytterligare en halvtimme var han hemma hos oss.

Först blev det smärtstillande och B-vitamin vilket gjorde Rasmus lite lugnare. Sen fick han sond genom näsan ner i magsäcken för att tömma eventuellt innehåll. Ingen mat fanns det men en hel del gas!

Sen åkte slangen ytterligare en bit in och så fick han en liter paraffinolja för att lösa stoppet som vi förmodade satt någonstans i tarmarna.

Vid det här laget var Rasmus helt slut! Vi tog in honom i boxen och veterinären undersökte honom en sista gång. Under tiden stod Rasmus nästan och somnade. 

Man skulle kunna tro att han fått lugnande, det såg verkligen så ut! Till och med veterinären reagerade på att han var så trött, men han verkade i alla fall inte ha ont utan stod lugnt och sov/vilade så vi bestämde att han fick vila ett tag och sen fram tills det att vi såg att han kunde bajsa, kolla till honom varannan timme och i samband med det även promenera i tio minuter..

Klockan tolv på natten hade det gått en timme sen veterinären åkte och då gick jag ut för att kolla till Rasmus igen. Som väl var hade han lyckats bajsa en stor hög och stod och plockade i lite höstrån som låg på golvet. Det såg till och med ut som att han druckit lite. 

Han var fortfarande lite medtagen men mer "med" än innan när han hade ont. Släpade ut det stackars motvilliga djuret på en nattpromenad och när vi kom tillbaks till stallet igen fick han lite hö som han började pilla i direkt. Bra tecken!

Eftersom han mådde bättre så kunde vi gå ut med lite glesare mellanrum vilket var skönt!

Nästa pass tog Lasse (jag kunde lika gärna gjort det, vaknade ju så klart ändå och kunde som vanligt inte somna om, suck...) och sen gick jag igen tidigt på morgonen. 

Då hade han piggnat till ytterligare och visade tydligt att han ville ut i hagen och ha sitt frukosthö, så då fick det bli så då :-)

Idag har han både ätit, bajsat och druckit och vår snälla granntjej Ruth ställde upp och gick en längre promenad med honom så han fick röra på sig ytterligare. Jag orkar ju inte gå så långt så det var guld värt!

Nu hoppas jag han håller sig frisk, vår lilla plutt! :-)

 Veterinären sitter på andra sidan och kämpar med att hitta en blodådra vilket inte var det lättaste på den här lille herrn!

Fettbombning med olja! Tur Rasmus var så medtagen, annars hade han nog inte varit så här medgörlig har jag en känsla av... ;-)

/Maria

En usel dag..

Allting känns tråkigt och jobbigt. Trött på att vara gravid nu.
Blir ju bara sämre och sämre ju längre tiden går dessutom. Blä!
Jag förstår inte hur folk kan njuta av att vara gravida?! Själv känner jag mig bara arg och ledsen, fruktansvärt trött och irriterad, ful och tjock. Har dessutom alla krämpor man kan läsa om att man kan få som gravid, halleluja...
Jag kan inte ut och promenera eller någonting. Allt är jobbigt och gör ont, jag blir andfådd och svimfärdig.
Innan hade jag körrundorna med Rasmus som substitut till promenaderna, jag tyckte det var jättehärligt att få komma ut på mina turer även om jag inte kunde gå själv. Kändes lite som en frihet och det var jättemysigt att sitta i vagnen bakom vårt lilla lurvtroll som pinnade på så glatt.
Men nu känner jag inte ens glädje i det längre. Jag är för trött för att motivera mig att göra i ordning honom, och om jag ändå tar mig i kragen och gör det så gör det bara ont att sitta i vagnen. Minsta lilla gupp känns.

Idag har det varit strålande solsken ute och plusgrader. Sånt väder brukar oftast pigga upp mig men inte idag. Idag gav det mig bara ångest och gjorde mig stressad. Ångest för att jag inte orkade vara ute och njuta av vädret och stressad för att jag inte kan hjälpa Lasse med all ved som behöver tas omhand.
Inte för att han inte klarar det själv, men jag vill ju också göra lite nytta och inte bara titta på.
Önskar att det regnade istället. Det hade passat mitt humör och ork bättre.
Buhu.... Tycker synd om mig själv :-(

Längtar extra mycket efter sommaren idag...

/Maria

Betty!

Vi köpte Betty från en ridskola utanför Sundsvall i höstas. 

Ridskolan hade importerat lite hästar från Irland för att ha i ridskoleverksamheten. Efter ett tag märkte dom att Bettys mamma blev rundare och rundare om magen, och det visade sig att hon var dräktig. 

Först funderade man på att skicka tillbaks henne till Irland igen eftersom en häst som inte kan gå med på lektionerna endast blir en stor utgift för ridskolan, men sen beslöt man sig ändå för att behålla eftersom hon hade så bra temperament och var en utmärkt lektionshäst.

Och så kom Betty till världen förra våren, och i december flyttade hon till oss :-)

En mycket trevlig liten tjej som äääälskar morötter! 

/Maria

Våra små bäää :-)

Ester, Bärta och Lotta fick två lamm vars och födde dagarna efter varandra. Smidigt! En stor eloge till Fritz för detta! ;-) Lottas ena lamm var ju dött vid födseln som jag skrev i förra inlägget, och tackan Mormor fick inga lamm alls. Kanske för gammal?

Alla lammen är baggar och nån av dom har redan små horn. Dom är extremt nyfikna och vill smaka och klättra på allt! 

Den ena av dom är jättekelig och kan stå och mysa hur länge som helst. Den bryr sig inte ens om man lyfter upp den i famnen, den bara njuter av att bli kliad!

 Busungar! :-)

 Gott med lite grenar att tugga på! Fritz vill mest bara klia sig...;-)

Hönsen passar också på att njuta av värmen från solen. Ser så härligt ut när dom gräver ner sig i jorden (där är jord utblandat med lite aska under fårens strö) och badar och solar sig!

/Maria 

Vi lever! ;-)

Efter att själv har gått och småsneglat lite på vår bloggs bokmärke på datorn och efter vissa påtryckningar av släkt och vänner så tänkte jag ta mig i kragen och försöka komma igång med bloggen igen.
Nu var det ju allt bra längesen jag skrev, så här långt uppehåll har jag aldrig haft innan!
Anledningen? Tja, många antar jag.

Framförallt har jag inte haft någon lust eller ork helt enkelt. Det gav mig inget med bloggandet längre mer än ångest för att jag kände att jag var "tvungen" att uppdatera.
Sen anledningarna till att jag kände så var nog många, men framförallt berodde det nog på stress (i vanlig ordning...).

Vad har hänt sen senast då?

Vi blev familjehem i slutet på sommaren, men har nyligen avslutat det igen. Dålig information av socialen och för svårt uppdrag för oss. Känns som ett nederlag att vi inte redde ut det hela men vi var tvungna att avsluta för att rädda vårt förhållande. Familjen i förstahand.

Nikki går i förskoleklass och det går jättebra! Hon trivs hur bra som helst vilket känns otroligt skönt i mitt mammahjärta! Hon trivdes ju inte alls i förskolan som hon gick på, eller rättare sagt skulle gå på i våras.
Jag hade sån ångest inför skolstarten i somras att det skulle bli samma sak igen, men det blev tvärtom istället. Phu! Hoppas hon kommer vara lika glad för skolan i många år till ;-)
I höstas började hon på ridskola i Kramfors. Det var en grupp som heter "Lek och lär," för barn under sju år. Det var bara varannan vecka knappt och varje lektion var uppdelad i halva tiden med teori och andra halvan med ridning, men det gav i alla fall mersmak så nu rider hon i vanlig nybörjargrupp.
Nu är det mer "på riktigt" och det märks för barnen utvecklas lite för var gång. Kul, men jag måste erkänna att det är lite nervöst emellanåt att sitta på läktaren och titta ;-)
Bävar för den dagen dom ska galoppera! Huvva!

Lasse jobbar och står i.
Själv går jag hemma. Känns lite jobbigt att skriva det för jag vet att det provocerar folk. Men så är det. Jag kunde aldrig återhämta mig riktigt efter Tilda, och kände mig onormal och jagad av samhället eftersom jag "borde" vara tillbaks på heltid för längesen.
Så just nu skiter vi i samhällets krav och normer och jag går hemma och gör så gott jag kan och så mycket jag orkar med, och återhämtar mig i MIN takt utan att känna mig jagad av försäkringskassan och läkarunderskrifter.
Fördelen med att bo billigt som vi gör här uppe ;-) *reklam för Norrland*

Jaha, och efter väldigt mycket velande fram och tillbaks, så bestämde jag och Lasse oss för att vi nog ändå ville prova att skaffa ett barn till. Och ja, det blev väl lite snabbare än väntat men så var det ju i och för sig med både Nikki och Tilda också :-D
Jättekul så klart, men OJ vad mycket ångest samtidigt! Risken för att få samma sjukdom som Tilda är 25%, och ja, vi vet ju mycket väl att det kan hända. Det är inte sånt som bara händer andra...
För att försäkra oss om att inte råka ut för samma sak så var vi tvungna att göra antingen moderkaksprov eller något som heter PGD (som IVF fast man kollar dessutom upp sjukdomen, bara att Googla om man vill veta mer).
Nu är det tyvärr så att i Sveriges fyra nordligaste län så erbjuds man inte PGD av kostnadsskäl, (*dålig reklam för Norrland*), så vi var tvungna att göra ett moderkaksprov, det gjordes i v 13.
Och vilken pärs det blev sen då.
Självklart låg moderkakan precis så dåligt till som den bara kan göra så det blev svårt för dom att sticka.
Först blev jag stucken en gång, själva sticket gjorde i sig inte särskilt ont, men sen började hon pumpa/hugga/dra nålen fram och tillbaks för att få in en bit av moderkakan i nålen (det är så här man gör alltså), bara det att hon var i mitt skelett, eller bindväven som hon så fint ville kalla det när hon tillslut erkände...(hon nekade väldigt länge kan jag säga innan hon faktiskt erkände att hon gjort fel).
FY FAN vad ont det gjorde!!! Lasse höll mig i handen och jag ville bara bryta av fingrarna på honom!!!
Och självklart får hon ju inte ut nån bit av moderkakan så det måste GÖRAS OM!!!
Alltså, jag är verkligen inte mesig eller smärtkänslig med vare sig nålar eller annat i vanliga fall, men nu trodde jag att jag skulle svimma rakt av!
Jag var så rädd att hela kroppen skakade och tårarna bara rann!
Och så ville hon hela tiden prova på samma ställe igen, satt bara och körde runt med ultraljudet på samma ställe (där jag hade skitont!)! Tack och lov kallade hon till slut in en annan läkare som ville pröva från en annan del av magen, och det funkade!!
Och det gjorde inte alls ont, inte ett enda dugg! Lite obehagskänslor bara, jag menar dom är ju ändå inne i magen och drar med nålen fram och tillbaks, men det gjorde inte ont!
Ja, sen efter denna pärsen så var det "bara" att vänta på svaret som kunde ta upp till fem veckor... Just detta väntande är fruktansvärt!
Kommer aldrig göra om det!!
Man har genomlidit 13 v illamående, trötthet och har redan känning av fogarna, sen kanske man måste genomgå en sen abort och föda ut ett dött barn! Nä fy, aldrig mer!
Nu ringde dom redan efter en vecka och berättade att barnet är bärare av sjukdomen, MEN inte sjuk!
Det var otrolig lättnad blandat med MYCKET skepsis! Var det verkligen sant!? Varför gick det så fort att få provsvaren (det stod på lappen minst 3 veckor...)? Har dom blandat ihop våra provsvar med någon annans?
Suck, om man bara kunde lita på dom och vara lugn och nöjd ;-) Jag försöker intala mig att det stämmer och känner mig hyfsat lugn och gläds enormt åt detta barn!
Imorgon går jag in i v 29 och jag räknar redan ner. Längtar!
Det gör vi allihop! :-) Nikki förundras över hur stor magen är och tycker det är jättekul att se och känna hur barnet rör sig därinne :-)

Djuren mår bra, dom som lever i alla fall ;-) En hel del tuppar och kaniner ligger i frysboxen...
Fåren lammade i slutet på januari, och jag som ville ha lamm i maj... Vi trodde inte att vår bagge Fritz hade gjort sitt jobb men det hade han tydligen. Direkt när han flyttade hit.
Ett lamm var dött vid födseln men alla andra är friska och stora och pigga! Bagglamm allihop! Så söta så, och busiga! :-)
Vi har en ny häst som heter Beating Heart, men hon kallas för Betty! En tinkerkorsning som blir ett år i år. Underbart söt och charmig!
Och förra veckan var vi och hämtade tre chinchillor, mamma, pappa och barn. Ur självförsörjningssynpunkt lika menlösa som marsvinen, men dom är ju sååå söta! Och några djur får man väl ha bara för att dom är söta ;-)

Nä, nu får det räcka för denna gången.
Summering: Efter en otroligt jobbig höst med mycket stress av olika anledningar så har det nu lugnat ner sig och vi mår bra allihop.
Vi har blivit lite bättre på att ta tag i saker och jobbar undan innan saker och ting innan det hopar sig allt för mycket. Nu njuter vi av senvintern och längtar efter våren och vår nya familjemedlem :-)

/Maria