Men nu gör jag nog det. Tycker synd om mig själv alltså.
Allt går emot mig hela tiden har det känts det som dom senaste månaderna. Precis allt.
Särskilt stallet börjar gå mig på nerverna. Hela jävla hösten och fram till nu har jag försökt komma på lösningar på än det ena och än det andra för att underlätta och förkorta "arbetstiden" för oss där ute och göra det bättre för djuren.
Särskilt hönsen och hästarna har jag lagt otroligt mycket tankeverksamhet och energi på för att hitta bra lösningar vad gäller foder, vatten, sittpinnar, krubbor, staket, bajsbräda och så vidare...
Och det är bra lösningar, det är det.
Tycker jag åtminstone när jag kommer på dom.
Men.
Så enkelt är det inte. Såklart inte, varför ska det någonsin vara lätt liksom!?
Problemet är ju att våra djur inte läst boken "samarbeta med din människa". Nä, våra djur vet inte vad samarbete är. Alls.
Så då måste man hela tiden vidareutveckla, ändra om eller helt enkelt skrota det som man tyckte var så finurligt (och som verkar funka så himla bra för andra...) och börja om från början igen med nya lösningar på problemet.
Och så har det varit hela jävla hösten.
För tillfället är det dom jävla småmaskiga hönäten som jag köpte för bara ett tag sedan som håller på och krånglar. Eller rättare sagt hästarna.
Det började med ett hål, som Betty lyckades fastna i med hoven. Och sen ett hål till, och ett hål till, och ett hål till...
Fan alltså jag blir tokig! 600 spänn rätt i sjön känns det som.
Och en jävla massa lagande av nät. Skitnät! Och jag är dum i huvudet som köpte billigt skit!
Så nu är jag tillbaks på ruta ett vad gäller hästarnas hö. Den gamla höhäcken funkar inte bra och inte näten heller. Men jag vill ha nät, så det är väl bara att fundera ut nya lösningar på problemet. Suck.
Men det som kanske är allra tråkigast av allt är jag inte ens har nåt ut av det jag gör. Kan ju inte använda mina hästar!
Ett stort bekymmer är ju den här jävla isen, som för tillfället visserligen är täckt av snö, men vad fan hjälper det när det är lössnö?! Nä just det, inte ett skit.
Rasmus blev skodd innan jul då dom där barfotabootsen jag köpte inte gillades av herrn, men självklart trampade han av sig en sko redan 1,5 vecka efter så då kunde jag inte ta ut honom ändå eftersom att tre skor är lika med noll på ren is. Hann köra honom en gång, jippie...
När jag sen äntligen efter helger och röda dagar får bokat ny tid med hovslagaren för att slå på en ny sko så får han fång.
Ja, varför inte liksom.
Så istället för att slå på en sko fick jag dra av tre...
Nu står han på boxvila och jag har ingen aning om han ens blir bra igen. Det kan väl bara tiden utvisa. Han verkar ju pigg men så går han också på smärtstillande fortfarande.
Ett jävla skit är det. Har dåligt samvete för att han fått fång, jag borde ha sett till att han inte blev så tjock.
En jävla idiot är jag som nonchalerat det!
Letar efter halm att dryga ut hans hö med men det verkar omöjligt att få tag på här uppe. Blir fan gråtfärdig över det!
Och Betty, ja hon har ju inga skor alls. Har letat som en idiot efter barfotaboots (som går att brodda) till henne med, men det finns inga som passar hennes hovform. Varför i helvete tillverkas det inte boots som passar breda hovar?! Och varför kan inte mina hästars hovar vara mer normala?!
Nä, jag får väl vänta med att ta ut henne ur stallet till sommaren eller nåt. Och samma med Rasmus verkar det som. Kan ta flera månader för dom att bli helt bra i hovarna igen efter fång.
Så just nu har jag tre hästar (grannarna har sin häst här) som jag sköter om två-tre gånger om dagen, men har inte ut ett jävla skit av det mer än en massa jobb.
Jo, förstörda hönät, bajs i krubborna, nersmutsat vatten och en söndrig spångrep.
Och en massa kostnader såklart.
Just nu vill jag bara lägga mig ner och gråta och inte resa mig upp fören till våren igen.
Jag är trött.
På allt.
