Ännu ett betessläpp!

Den här gången var det lilla Linus som fick komma ut i stora sommarburen :) Linus flyttade hit i vintras (väldigt oplanerat, men han skulle avlivas annars så då hade jag ju inget val...han är ju så söt!) och har bott inne i huset hos oss men nu är det varmt nog för att bo ute. Och det ska bli skönt att slippa ha hö och halm i halva huset...(hur kan det hamna så mycket utanför!?!).

                                                 

/Maria

Sommarbete!

Äntligen tyckte hästarna som var utled på att gå instängda i en plutthage medan fåren tog över deras ;) Fick ett super erbjudande att ha dom hos Gunilla för hennes gamla häst behövde sällskap! Här får dom tillsyn varje dag, jag har cykelavstånd dit, det finns både stall och det finns uppbindningsplats ute att göra i ordning dom på eller när hovis kommer, det finns paddock om det behövs och det finns ridsällskap! Perfekt! Jag är glad och det ser hästarna också ut att vara :) Bilderna är från dagen efter vi släppte dom, för nästan två veckor sedan. Vilken skillnad på gräset och buskarna och träden bara på denna korta tiden! Allt är mycket grönare nu :) 

Här är två stycken som bara väntar på att jag ska bli färdig. Jag förstår inte alls, det som är så kul med betessläpp!?! ;-)

/Maria

Fårsläpp

Helgen innan Tilda lämnade oss så var Lone här och tog hand om henne. De dagarna ägnade vi mest åt att anpassa hagen så den skulle funka med fåren och lammen. Tyvärr hann vi inte riktigt bli klara innan Lone åkte på söndagen så hon hann inte se dem komma ut. Så därför kommer här en film till dig :-) (och till alla andra som gillar att se busiga rusande lamm).
Det blev lite stökigt i början för sista fåret ut ser inte så bra. Ut kom de i alla fall. Det tog ett par minuter sen kom de på att det fanns stora ytor att springa på.

Jag vet att det här med fåren och lammen har varit till stor hjälp för oss den här svåra tiden som vi haft. Fast det varit lite jobb med dem så har de också gett oss väldigt stor glädje och vi har lärt oss mycket. Innan Tilda gick bort och jag var ledsen och trött så gick jag ibland ut och satte mig hos lammen i stallet en stund. Satt man hos dem så var det som att man fick lite energi. Man såg på dem för var dag hur de utvecklades. De blev starkare, större och piggare. Ett lamm gillade att sitta i mitt knä och bita i min örsnibb. Då glömde man för en stund det hemska ofrånkomliga som höll på att hända vår Tildis. Istället för att se sitt barn sakta tyna bort så fick man se en annan sida av livet. En liten stund i alla fall.

/Lasse

Äntligen..!

Nu dräneras det för fullt runt huset här hemma. Det ser för djävligt ut här rent ut sagt men det måste ju göras. Dom har i alla fall lovat att inte gräva upp rabatten på framsidan där jag och Nikki planterade rosenbuskar i våras och det är jag tacksam för! :) Och dom var vänliga och körde försiktigt med traktorgrävaren runt vårt lilla jordgubbsland med :) Snällt!

Nu håller vi tummarna att det torkar ut runt huset så vi slipper mer mögel!

/Maria

Tomt :(

Idag kom det en kille från hjälpmedelscentralen i Lund och hämtade Tildis sista grejer. Det känns så vemodigt, som att vi städar undan henne, samtidigt som jag ju ändå ville bli av med det.
Det enda som står kvar är hennes säng, så naken utan sängkläder. Det är bara hennes ena filt som ligger kvar där i nu. Jag drar mig för att slänga den i tvätten för den luktar fortfarande Tilda. Inte så mycket längre som den gjorde från början, men lite lukt finns kvar. Än så länge...


/Maria

Var är du...

...mitt älskade lilla hjärta? Jag saknar dig så mycket :,(

Älskar dig min lilla ängel ♥ puss från mamma

Miljövänlig gräsklippare :)

Orkade inte stå och hålla i honom när han betade så han fick gå lös istället. Har man världen snällaste häst så har man :) Och som han njuter! Går så lugnt och fint runt och mumsar i sig av vårgräset och frustar förnöjt då och då medan vi bygger om i hönshuset. Rasmus tittar lite surt innanför staketet men den lille busen litar jag inte på att han inte hittar på hyss om han får gå lös ;)

/Maria

Lite av varje..

I måndags åkte jag och Lasse till krematoriet igen, den här gången var det för att lämna Tildas urna. Förra gången vi körde dit hade jag sån ångest över att behöva lämna Tilda där, men den här gången kändes det helt okej. Kändes bra att vara nära henne, eller åtminstone på samma plats, en stund.
Nu väntar vi bara på att hon ska kremeras. Dom kunde inte svara på när det blev av men denna eller nästa vecka.
Sen gick vi upp till avdelning 64 på barnsjukhuset (ligger i närheten av krematoriet), där vi var inlagda över jul och nyår, och lämnade en blomma till dom fantastiska människorna som jobbar där. Bättre sent än aldrig eller vad säger man...?
Sen körde vi och handlade lite innan vi åkte hem.

Det är en lite konstig känsla att åka iväg sådär båda två, utan att behöva stressa hem till den som sitter och passar Tilda för att lösa av.
Det sitter liksom i en nu, den där stressen. Den släpper väl så småningom hoppas jag.

Så fort vi har gjort någonting, eller varit iväg någonstans så är vi helt slut efteråt, både jag och Lasse. Egentligen ville vi bara gå och lägga oss en stund när vi kom hem men vi tvingade oss ut i stallet och klippte två får istället. Det blev Märta och Mormor, dom stod överst på listan. Dom ser inte så vackra ut längre efter vår framfart med saxen men dom slipper sin tjocka ull åtminstone.
Det är rätt skönt ändå när man väl tagit sig i kragen och gått ut, djuren hjälper en att skingra tankarna en stund, särskilt när inte Nikki-bus är hemma och härjar med oss ;)

Igår kom Lena från ASIH för att hämta hjälpmedel som vi lånat till Tilda och resten av medicinerna, maten, och lagret av sprutor, slangar, matpåsar mm. Oj vad mycket grejer det blev, hela köksbordet och lite till plus hela hörnan där vi haft Tilda senaste månaderna.
Det är skönt att bli av med grejerna, men det var tungt att samla ihop allt. Känslomässigt tungt. Känns som att vi städar undan Tilda nästan. Å andra sidan är det inte dessa sakerna jag vill minnas när jag tänker på Tilda, utan tiden innan hon behövde detta. Jag vill minnas den Tilda som kunde äta från nappflaskan själv, som kunde skratta och le, och röra på sig.
Så därför var det ändå skönt att bli av med det. En del av det i alla fall, det står kvar grejer som ska till habiliteringen. Vill bara bli av med det med, så det är gjort.

På kvällen igår så samlade Lasse (med lite hjälp från Nikki) ihop till ett litet majbål ute i hagen. Så vi tände den och hade vårt eget lilla valborgsfirande. Eller så värst mycket firande blev det väl inte, men mysigt var det i alla fall. Lisa kom också och höll oss sällskap, och var på ett väldans myshumör för ovanlighetens skull.
Och Tilda, hon var också med, i våra tankar och hjärtan ♥

 Nikki cyklar bort till pappa för att hjälpa till att samla kottar till brasan :)

 Kottsamling :)

En lagom stor brasa blev det :)

 Lisa :)

 Lasse och Nikki hittade lite mer eldbart nere i hagen :)

/Maria

Tilda Juni Agneta Jensen ♥

Vår älskade Tilda dog i tisdags morse, klockan nio. Hon somnade in, lugnt och stilla. Hon hade andats oregelbundet sen kvällen innan, och på tisdagen var det ännu mer. Sen bara slutade hon andas. Hon var inte ledsen eller orolig alls.

Vi tvättade rent henne och satte oss sedan i soffan hela familjen och bara höll henne i famnen en lång stund vars. Det var så länge sen vi kunde sitta med henne utan att hon blev ledsen, så det var så skönt att få göra det en sista gång. Lukta på henne, pussa på henne och känna henne nära. Vår lilla flicka, vår älskade lilla Tildis. Så fridfull hon såg ut, vi kunde inte komma ihåg när hon såg ut så senast. 

Vi hjälptes åt allihop att måla färdigt kistan som vi köpt till henne och bädda fint och lägga ner saker som vi tyckte hon skulle ha med sig. Hennes gosedjur, några teckningar från Nikki, blommor och hennes badkläder. 

Vi städade undan alla sjukgrejer från hennes hörna i vardagsrummet där hon haft sin säng sedan hon kom hem från sjukhuset i vintras och gjorde fint med nyplockade vårblommor, foton och ett ljus. Nikki var med och hjälpte till och övervakade hur gosedjuren skulle ligga osv, varvat med att gå iväg och leka lite. Det är helt fantastiskt hur hon hanterar det hela, lilla tutta. Hon sa flera gånger att hon gråter inte, men hon är ledsen inuti.

Jag lyfte upp Tilda från sängen för att lägga ner henne i kistan men var bara tvungen att hålla henne en stund till först. För allra sista gången någonsin. Aldrig mer ska jag få hålla henne i min famn. Aldrig mer ska jag få pussa på henne. Aldrig mer ska jag få känna hennes mjuka hud mot min.Aldrig mer ska jag få snusa henne i håret och känna hur gott hon luktar, som bara Tildis luktar. Det är så många aldrig...

Nikki gav Tilda en stor kram och en puss, och Lasse med, sen bäddade vi ner henne i kistan. Det är så overkligt. I över ett år har jag försökt föreställa mig hur det kommer vara och kännas när hon dör. Men det går inte att förbereda sig, inte alls. Och det går inte att beskriva i ord hur det känns. Bara den som varit med om att förlora ett barn vet hur det känns.

Dagen gick så snabbt, alldeles för snabbt. Det kändes så i alla fall. Mamma och pappa kom och tog farväl av Tilda, sen var det dags för oss att köra in Tilda till krematoriet. Vi har valt att göra det själv. Har vi kämpat ihop så länge så ska vi vara med henne ända till slutet. 

Ingen sa något på vägen in, bara Nikki som satt och nynnade i baksätet. Jag ville bara skrika åt Lasse att vända bilen och köra hem igen, jag vill ha henne hemma! Efteråt när vi pratade om det sa Lasse att han tänkte precis likadant. Det blir så definitivt, på riktigt att köra iväg med henne. Men in till krematoriet i Lund kom vi, och där möttes vi upp av underbara Lena och Annika från Asih som följde med oss in. Vi fick lägga kistan på en trälåda på hjul, vad den lådan kallades för kommer jag inte ihåg, och så tog vi av locket på kistan och sa hejdå till Tilda, för sista gången. 

Sen skjutsade Annika och Lena oss hem, så vi slapp köra själv. Det var nog bra det, det bara snurrade i huvudet. Tankar och känslor som bara maler och maler i en.

På kvällen tände vi ljuset i Tildas hörna, och grät. Grät över vår förlorade dotter. Vår fina, alldeles helt perfekta Tildis.

Det känns så overkligt att hon inte är här längre. Vi har kämpat så länge, och så plötsligt är hon borta. Det är så förfärligt tomt efter henne, och så tyst. Jättekonstigt känns det, och så fruktansvärt ledsamt! 

Det som känns mest ledsamt är inte bara det att hon har dött, utan hela historien med Tilda från början till slut. Att hon dog är på ett sätt en stor lättnad, att slippa se henne lida och kämpa mer. Det som gör mig mest ledsen nu är hur orättvist det har varit från första början. Hon hade aldrig en chans ens. Allt detta kämpande helt i onödan. Jag är så otroligt bitter på livet just nu, det är så orättvist!

Vår familj kommer alltid att vara en familjemedlem för lite, alltid. 

/ Maria

Vi älskar dig, lilla ängel!

Lilla hjärtat, vi ska minnas dig för alltid, så länge vi lever. Du finns, för alltid, i våra hjärtan!

/mamma och pappa