Livstecken :-)

Nu är det evigheter igen sen jag skrev sist, och det är så himla trist tycker jag när det blir så. Först och främst beror det på att den förbaskade kameran inte kopplar ihop sig med datorn så jag inte kan lägga in några bilder, och då är det inte kul att skriva.
För det andra så har jag känt mig väldigt nere senaste tiden, precis som jag alltid gör den här tiden på året. Och då är motivationen inte på topp precis...
Det går att få över bilderna på annat vis men det sättet är såååå segt! Det gör mig bara irriterad och då kan det lika gärna va, därav det uteblivna bloggandet ;-)
Men nu har Lasse köpt en mojäng som man stoppar kamerans minneskort i, och så kan jag få över bilderna till datorn på det sättet istället. Tummen upp på den!
Och en annan grej som vi ordnat är ett fungerande internet! Äntligen!! Det var liksom pricken över i:et lite grann :-)
Nu surfar vi via parabol och satellit, funkar skitbra, och vi har aldrig haft så hög uppkoppling förutom när vi bodde i Simrishamn och hade telestationen precis bredvid där vi bodde. Så det här är lyx för oss!
Det enda negativa är att det är en viss fördröjning innan man får upp sin sida, men vad gör ett par sekunders väntan mot inget internet alls? Dessutom kommer sidan upp helt efter dessa sekunder, det står liksom inte och maler och maler och maler...

Nu har jag mycket att ta igen med bloggningen, både grejer som händer nu, och saker som hänt sen jag bloggade sist och säkert dessförinnan också...

Klockan sex i morse och solen har precis gått upp. För två månader sedan kom den knappt över trädtopparna ens mitt på dagen! Lite skillnad ;-)

14 februari

Idag skulle Tilda fyllt tre år.

Vad gör man på ens döda barns födelsedag? Jag vet inte. Ingen har berättat det för mig.
Jag har tänkt på den här dagen i flera veckor, tänkt att det kommer bli jobbigt och ledsamt, men samtidigt att det är en dag som jag vill att vi gör nåt speciellt med. För det är ju en väldigt speciell dag! Det är ju faktiskt Tildas födelsedag oavsett om hon lever eller är död.
Så vad gör man då?
Ja, i stället för att baka tårta och ställa till med kalas så har vi satt upp ett nytt fint ljus på Tildas byrå, och köpt en bukett blommor, en blomma för vart år, som vi också satt hos henne. Och Nikki hittade en avbruten ros när vi var i affären och den har hon också satt på byrån. Det blev fint! Det var längesen nu som vi satte blommor där eftersom det inte finns nåt att plocka ute längre. Det finns det fortfarande inte så det fick bli köpeblommor idag. Känns bra att göra fint där vid bilderna.
Och så har vi tänt en ljuslykta och släppt upp i himlen för henne.
Det är så vackert att se lyktan sakta flyga iväg, som en stjärna på himmelen. Det blev ett bra avslut på dagen.

Men det är förfärligt sorgligt. Och så fel. Livet är orättvist.

Grattis på 3-årsdagen mitt lilla hjärta ♥

/M

Mot sågverket!

 Vi strör med spån nu, då det går att komma undan billigt om man hämtar själv i säckar på sågverket. Vet inte hur lätt det är att få tag i halm här uppe faktiskt, eller hur dyrt det är? Får kolla upp det till sommaren, kan ju vara bra att ha lite till vissa av djuren.
Men nu var det alltså spånhämtning. Himla fint väder var det den dagen (i måndags) och det kändes att solen värmde liiiite, liiiite. Lasse tyckte att den värmde mycket...  ;-) 10 kr säcken kostar det, helt okej pris för man får i väldigt mycket i säckarna (säckarna hittade vi i garaget, skitbra!). Det här räcker nog ett tag :-)

 Nikki ville såklart också hjälpa till :-)

Nästan färdiga :-)

Sågverket ligger ända nere vid Ångermanälven  i Nyland, så vi gick ner och tittade lite på den fina utsikten. Nikki tyckte mycket om att sitta där och titta :-)

//Maria

Ägg, ägg, mera ägg...

...ät, så får du skägg!

Nu är dom igång ordentligt med värpningen, våra fina hönor! Jag tycker det är så fint med alla olika färger på dom! Vissa av dom mörka är lite prickiga också. Och skönt att ha samlat ihop ett litet lager i skafferiet igen och inte behöva ransonera (och köpa!!) som vi fick göra i höstas. Snart kan vi nog börja sälja av lite också :-) Det enda tråkiga, om man får gnälla liiiite, är att tvätta dom...

//Maria

Lite bilder :-)

För ett par veckor sedan hade vi ju besök av mamma, Emma och Kalle. Inget långt besök, men lite hann vi i alla fall med (förutom att slakta en massa djur...  ;-). Här är lite bilder från då:

 Jag och Emma hittade en kälke i vår gamla lada som vi drog hem. Här är första gången Rasmus drar den, och det gick ju lika bra som allt annat man hänger på bakom honom :-)

Nästa dag gick vi på tur allihopa :-)

 Latmaskarna ;-)

 Nästan hemma :-)

 Vår gård :-)

En tur till Kramfors och en tur till Sollefteå hanns också med. Här är vi uppe på Hallstaberget och tittar ut över Sollefteå :-) Galet fin utsikt! Och ett mycket gulligt barn mitt i vägen ;-) Till höger om Nikki skymtar man en av hoppbackarna (eller vad det nu heter..). Hur vågar folk?? Huvva!!

//Maria

Sugar in the morning, sugar in the evening...

Den 25 mars förra året så bestämde jag mig för att det fick vara nog med socker för min del! 
Jag har alltid förstått att det inte är bra med socker, men att sluta med den här vita drogen har varit helt omöjligt för mig. Och jag har verkligen försökt! 
Det är inte lätt att utesluta nåt som funnits vid ens sida hela ens liv. Sockret har alltid funnits där för mig.
Den har varit tröstande i svåra stunder, den har delat min glädje i glada stunder, den har under vissa perioder i mitt liv varit min frukost, lunch och middag, ja den har alltid ställt upp för mig! 
Men det finns en baksida med den här "vännen". Den förstör min hälsa, den ger mig enorm ångest och den gör mig beroende. 
Så vad var det då som fick mig att till slut lyckas avstå från socker?

Den 23 mars var jag och Lasse iväg till Malmö på föreläsning med "kostdoktorn" Andreas Eenfeldt och Jonas Bergqvist. Världens sämsta tillfälle egentligen för vår del, med Tilda som var så dålig då, men vi hade bokat biljetter sedan länge och bestämde oss för att gå ändå. 

Och det är jag glad att vi gjorde!

Det var en jättebra och inspirerande föreläsning, jag skulle gärna gå på den i år igen! När vi åkte därifrån så kände jag att nä, nu får det faktiskt vara nog med socker! Men, innan jag börjar mitt nya sockerfria liv ska jag bara äta upp det godis som ligger och väntar där hemma i skåpet på mig....

Vi kom hem och jag proppade i mig godis. Nästa dag var jag lika sugen på godis, och en dag till gör väl varken från eller till?!?

Det här sockermonstret som bor i mig lurar mig hela tiden att fortsätta, hittar på ursäkter för att äta godis i tid och otid. Hur motiverad jag än är, så har det här monstret ändå alltid en bättre anledning till varför jag faktiskt behöver det här godiset eller vad det nu må vara för nåt sött. Jag hatar det här sockermonstret!!

Vi hade lite böcker liggandes där hemma som vi hade lånat från biblioteket, bland annat en bok som heter "Ett sötare blod", skriven av Ann Fernholm. På förmiddagen den 25 mars lade jag mig i soffan och började bläddra lite förstrött i boken först, men ganska snabbt fångades mitt intresse rejält och jag läste igenom hela boken. Och det var vändningen för mig!

Det var den boken, uppbackad av Andreas och Jonas föreläsning, som fick mig att till slut inse att det finns bara en väg ur det här sockerträsket, och det är att avstå helt. Därför att jag är beroende. Precis som en alkoholist inte kan unna sig ett glas vin lite dåd och då, så kan inte jag unna mig socker då och då. För det triggar igång mitt sötsug direkt!

Och efter att ha läst i Anns bok om vad sockret gör med våra kroppar så var det inget att vänta på, jag kastade ut sockret från mitt liv på en gång!

Och det gick bra! Första veckan var värst med abstinens, andra veckan var också skitjobbig, tredje veckan också, fjärde veckan kände jag att, vad fan, har jag klarat tre veckor så ska jag klara en till! Och det gjorde jag! Och fjärde veckan var på ett sätt den största utmaningen i sig, det var den veckan som Tildis dog.

Hela mitt inre skrek efter socker, MÅSTE HA TRÖST!!!!

Men skulle jag vara mindre ledsen om jag åt socker?

Skulle någonting vara lättare om jag gav efter för mitt sockertroll?

Självklart inte! Ingenting i hela världen kunde i den stunden göra att sorgen över att vår lilla Tildis dog lättare!! Så dra åt H***ete jäkla sockermonster!! Låt mig vara!

Och ja, efter det så bara rullade det på av sig själv nästan. För visst kunde jag bli sugen, men inte alls på samma sätt som innan. Ett mer hanterbart sätt.

Det som blev en ny utmaning istället var att lära mig tacka nej åt folk som gärna vill bjuda på efterätter och fikabröd.

Månaderna gick och jag klarade mig bra utan socker.

Men sen vet jag inte vad som hände. Motivationen försvann. 

Jag skyller på stress och press. Vi har flyttat från all trygghet, vänner och familj, drygt hundra mil till en gård som kanske inte riktigt var vad vi hade tänkt oss. Vi flyttar en gång till, trots att vi egentligen ärligt talat inte hade ork till det. Det gjordes med enbart vilja och ett hopp om att det skulle bli bättre! Jag började jobba, efter att ha gått hemma i tre år, på ett nytt jobb med en massa nya människor att lära känna. Vi skulle hitta en bra förskola åt Nikki, vi skulle måla om ovanvåningen i huset, packa upp lådor, städa och komma i ordning, fixa i ordning åt djuren, vi behövde en ny bil osv osv. Det tog aldrig slut och till sist bara snurrade det i huvudet på mig. 

Bestämde mig i början på december för att tillåta mig själv att äta vad jag ville under jul och nyår. Orkade bara inte mer. Så jag åt, och åt och åt. Lussebullar, pepparkakor, bröd, kakor mm. Jag bar gav efter för sockertrollet.

Så, var det värt det?

Nä, självklart inte. För det första så är det inte alls så gott med söta saker som man föreställer sig, det är ju bara mitt beroende som vill ha sin drog, dvs sockret. Skit samma om det är en lussebulle, lösgodis eller glass, det är sockret i produkten som sockermonstret vill ha.

Och för det andra så är det inte värt det därför att det är så förbannat jobbigt att få börja om avgiftningen från sockret igen!

I alla fall, efter nyår så tänkte jag att det fick vara nog med sockret och återgick till vår vanliga LCHF- kost. Det gick bra, i två veckor. Sen föll jag igen. Inte så konstigt egentligen, vad hade ändrats sen innan jul? Ingenting, jag var ju lika stressad och trött som innan. 
Men så lugnade det ner sig på jobbet, och jag hade inte fler tider inbokade. 
Och sakta men säkert kände jag hur jag började varva ner lite. Sakta, sakta, men ändå! Fortfarande fick jag nästan panik när Lasse skulle iväg och jobba, och jag var tvungen att klara mig själv och ta hand om allt här hemma ensam, men vi såg till att hjälpas åt att förbereda så gott det gick dagen innan han skulle iväg. Vi lagade mat som jag bara kunde slänga in i micron och värma åt mig och Nikki, körde in ved i stallet, kastade ner hö osv. 

Och efter ett tag så skapar man sig ju små rutiner, och när jag har rutiner att följa, då lugnar jag ner mig. Och sen kände jag att istället för att hela tiden gå och tänka på allt som ska göras, så delar jag upp det i små delar istället. Planerar dagen lite, helt enkelt. Och då känns det helt plötsligt inte alls så jobbigt längre. Och då kan jag lugna ner mig lite till. Till och med så pass att jag kan ta mig tid att gå och vila middag. 

Det betyder så mycket för mig just nu, att få ha mina rutiner och att jag kan planera min dag, och att få vila. Jag mår så enormt mycket bättre bara på ett par veckor! Sover mycket bättre på natten också, vilket också stort bidrar till mitt välmående!!

Och när jag mår bra mentalt, ja då är det så mycket lättare att stå emot mitt sockermonster!

Jag tänker inte ge upp! Jag ska klara att övervinna sockermonstret igen, och jag kommer klara det. Jag föll, men nu har jag rest mig igen och kastat ut sockret från mitt liv än en gång.

Kanske jag faller igen, men då får jag ta nya tag igen bara.

Ska nog ta och läsa om Ann Fernholms bok igen, bara för att riktigt känna vilket bra val jag gör! :-)

/ Maria

Bilder Jul o Nyår 2013

Några bilder från Jul och Nyår:

 Vi beslöt oss för att dela upp julbordet i två delar, så till lunch hade vi sill mm.

Sen var det Kalle Anka och lite fika till det. 

 Tomten kom i år med! Nikki öppnade ytterdörren och tog emot tomten, inte alls rädd eller blyg. Klart hon inte är, vi har ju alltid haft så snäll tomte med MASSOR av paket till Nikki ;-)

Här har tomten precis öppnat sin julklapp som han fick av Nikki, en fin teckning som hon ritat :-)

 Nikki hjälper tomten att läsa så det går lite snabbare ;-)

Kram kram :-)

  Hejdå snälla tomten och tack för alla julklapparna :-)

 Julens höjdpunkt, att öppna klapparna!! :-)

 Kvällsmat; skinka, köttbullar, prinskorv osv. Mums! Och till efterrätt ris a la malta. Sen var vi proppmätta! :-)

 Uppklädda inför nyårsfirande! :-)

 Ljuslykta :-)

Det blev tyvärr inga fler bilder från nyårsafton...

Hade en diskussion med min pappa angående dom här papperslyktorna. Den handlade om för och nackdelar med lyktor vs raketer, och på det stora hela så vann ljuslyktorna stort, förutom att vi tyckte att det var dåligt att dom tillverkar ringen i nederkant av metall. Någon gång faller det ju ner till marken och dels skräpar det ner, och dels så finns det ju en risk att ett djur skadar sig. Men jag kollade på våra lyktor och dom var gjorda helt i papper och trä, så det var ju bra! :-) Känns bra för samvetet!

/Maria

Att skjuta på grejer...

Det har snöat här i ett par dagar nu, vet inte hur mycket snö som kommit, en decimeter kanske, det är i alla fall så pass att man behövde skotta...
Åhh, och jag har verkligen inte alls haft lust med det! Brukar tycka sånt är skönt att hålla på med, gillar ju kroppsarbete, men inte denna helgen. Har känt mig väldigt energilös, och då har jag svårt att ta tag i saker.
Grannarna är så snälla och lånar ut sin snöslunga, men jag har inte ens orkat gå den lilla biten bort till dom och hämtat den. Fast jag vet att jag borde...
Nä, jag har istället gjort andra, mycket roligare saker som till exempel tränat med hästarna och dragit Nikki i pulkan. Roliga saker är liksom det enda jag, med mycket viljestyrka, kan motivera mig att göra när jag känner mig såhär.
Och så tänkte jag att Lasse, han är ju ledig imorgon så då kan han skotta!
Ha ha, ja, jag hade tusen ursäkter för att slippa skotta.
Idag insåg jag dock att det nog var tvunget ändå, dom hade plogat vägen idag, och när jag jämförde så såg jag att det faktiskt var ganska mycket snö på vår infart. Och i det här milda vädret vi har nu så blir ju snön tung och packas, och till slut orkar inte snöslungan få bort snön.
Så det var bara att traska bort till grannarna :-)
Som tur är fick jag hjälp, för fy attans vad tungt det var att gå med maskinen idag! Mina armar är som spaghetti nu! Eller så är jag helt enkelt bara sjukt svag i armarna. Tror det kan vara både och ;-)
Jaja, nu är här skottat i alla fall och det känns SÅÅ SKÖNT!

Nikki hade varit och lekt med Ruth under tiden vi skottade, och när vi skulle hem så fick hon åka skoter för första gången i sitt liv. Det tyckte hon var superkul, hon ville ju inte gå av skotern!
Och som vanligt så blev hon jätteledsen och grät när vi sagt hejdå till Ruth och hennes pappa. Tur det var supersöndag med Sofia på TVn... ;-)

/Maria

Kaninsoppa

Nikki förfasade sig över kaninerna när jag satt och rensade och styckade upp dom i mindre bitar, och sprang sin väg, hihi :-) Kan väl hålla med henne om att det inte ser särskilt aptitligt ut med ett par flådda kaniner... Det var ju dessutom ett tag sen nu sen vi slaktade sist och man kommer av sig lite, det märks. Så mycket enklare det är, rent känslomässigt (och praktiskt såklart) att bara köpa ett paket färdigpaketerat kött i affären, istället för att välja ut sitt offer, döda det, rensa och flå/plocka det, och till sist ta tillvara på det som ska ätas.

Men å andra sidan så uppskattar man maten på ett annat sätt, och dessutom så vet vi ju att djuret haft det bra från början till slut. 

Kaninkött är bra för det smakar nästan exakt som kycklingkött, så det är bara att ta ett recept som passar kyckling. Det är dock ingen höjdare att grilla eller steka, vi gjorde det i somras men köttet är ganska sött i smaken vilket inte var särskilt gott tyckte vi. Men i soppor och grytor märker man ingen skillnad alls.

Det blev en helt vanlig kycklingsoppa/kaninsoppa av våra kaniner, inget avancerat alls men det blev gott. Och trots allt ojande när jag styckade köttet så åt Nikki av soppan utan tvekan sen ;-)

/Maria

Första inlägget 2014 :-)

Fortfarande lika kass internetuppkoppling, men det händer ju så mycket här, både roliga och tråkiga grejer, som jag känner att jag så gärna vill skriva ner. Tycker det är skönt att få skriva av mig lite ibland, och dessutom kul att dela med oss av vad som händer i våra liv.

Julafton firade vi själva, jag, Lasse och Nikki. Det var helt okej, jag hade inga större förväntningar och kände väl egentligen inte riktigt för att fira jul i år. Tänkte mycket på Tilda, första julen utan henne och det var så många minnen som kom upp från förra jul och nyår som vi spenderade på sjukhuset i Lund när Tilda var så dålig. Blir så ledsen när jag tänker på det, usch det var så hemskt.
Men vi hade det väldigt mysigt i huset här, Nikki hade pyntat så fint överallt, valt gran och klätt den själv och vi åt massor av god mat, lyssnade på julmusik och kollade på Kalle Anka. Och på kvällen kom tomten med massor av julklappar, flest till Nikki förstås! Tyvärr missade Lasse tomten i år igen, attans! ;-)
Nästa år önskar jag dock att vi har någon mer att fira ihop med, blir lite mer feststämning då.

Nyårsafton firade vi i Bollstabruk, och det var jättetrevligt! Vi blev medbjudna av våra snälla grannar, totalt var vi fem barnfamiljer som firade ihop. Så himla snällt att vi får vara med i gemenskapen!! :-)
Detta året skippade jag och Lasse raketer, istället hade vi köpt papperslyktor. Det var det fler i Bollstabruk som hade gjort och det var verkligen vackert att se alla lyktorna sakta röra sig upp i den stjärnklara himlen!
Jag stod där och tänkte på Tildis och allt som varit, men just då kändes det helt okej. Det var en annan känsla än den på julafton, en känsla av saknad såklart, men också av framtidstro. Vi har hittat hem, och vi har påbörjat en ny spännande fas i våra liv. Och även om allt inte är på topp jämt (verkligen inte!), så känner jag mig ändå lyckligare i själen än på länge.

Förutom att fira jul och nyår så har vi jobbat. Och i och med att Nikki inte haft någon förskola så har vi fått jobba om varandra. Jag som är van vid att ha Lasse hemma alltid (iaf sen Tilda fick sin "dom") tycker det känns som att vi aldrig ses längre, och det är jättetråkigt!
Och sen är det en trygghet för mig att ha Lasse hemma när jag känner att jag inte orkar mer. Då finns han där och kan ta över. Men nu har jag fått klara mig själv dom dagar han jobbat, och han har jobbat mycket.
Har varit nära att bryta ihop ordentligt några gånger. Det har varit alldeles för mycket som hänt, mer än vad min redan trötta hjärna klarar av egentligen.
Flyttat, köpt gård, flyttat igen, börjat jobba och nytt jobb dessutom, lära känna nya människor, packa upp och komma i ordning osv..
Känns som vi levt i ett kaos senaste månaderna.
Som tur är, så har det varit lugnt på mitt jobb nu ett par veckor, så jag har varit hemma nästan hela januari förutom några dagar här och där. Kanske dumt att tycka så, att vara glad över att inte ha jobb alltså.
I dagens samhälle bör man väl vara tacksam över att ens ha ett jobb. Men jag är trött, så himla trött!! Måste få vila, annars orkar jag inte leva. Så är det bara.
Hade det inte varit för att jag är så lycklig över vår fina gård, och att få bo här i vackra Filitjärn med alla underbara människor som vi lärt känna, ja då hade jag nog gett upp för längesedan!
Men det blir bra, det vet jag! Det är värt den här jobbiga perioden, helt klart.

Nu när jag varit hemma lite så har jag faktiskt tagit mig tid att hålla på lite med hästarna, och det är så himla, himla kul! Åh vad jag har saknat det!
Och dom är så duktiga, båda två! Har ju inte gjort ett dugg med dom de senaste sex månaderna, men det var bara att ta vid där vi slutade i somras.
Ridit på Casper har jag dock inte gjort än, ville komma igång med inkörningen lite först tänkte jag. Den skulle egentligen varit gjord förra vintern, men som allt annat så fick det vänta. Så nu är det dags! Och det går framåt, om än sakta. Men det får ta sin tid, han behöver det.
I nuläget drar han en skakel vid sin sida, och han kan även vända med den även om han är lite skeptisk till det hela. Varför ska man släpa en lång pinne efter sig, som dessutom hela tiden åker på benen!?! ;-) Jaja,det är bara att fortsätta älta, han vänjer sig snart!
Rasmus har raskt avancerat från att dra ett bildäck i somras till att dra skaklar med pulka och nu även en mindre kälke. Duktiga lillplutt!
Nästa steg är att vänja in honom på bett, har ju bara kört honom i grimma hitintills. I övrigt så är jag nöjd med hans framsteg i körningen så nu kommer jag bara fortsätta på denna nivån ett tag. Köra några gånger i veckan så han bygger upp en lite lättare kondis och muskler.
Sen är det dags att se om det går att göra ridponny av honom ;-)

Egentligen var det meningen att vi skulle haft en massa besök från Skåne innan jul, men det var stormar och strömavbrott till höger och vänster så alla besök blev inställda. Det kändes jättetrist just då, men så här i efterhand var det nog tur att det blev som det blev, för vi var inte alls i ordning och jag var helt slut.
Men nu har vi haft besök av min pappa och hans fru Annika i början på januari, och nu i helgen av min mamma, syster Emma och morfar Kalle. Så himla kul med besök!! :-)
Passade på att ta hjälp av Emma med slakt. Vi hade tre tuppar och två kaniner som jag och Lasse inte hunnit ta tag i själv på grund av allt jobbande (och jag slaktar inte själv, huja!) så det var perfekt att få hjälp med det så det blev gjort!
Vi hade sex tuppar när vi flyttade hit (fem av dom var kycklingarna från i somras), men gammeltuppen blev rävmat för ett tag sen, tyvärr. Så nu var det "bara" fem kvar, men det var ju ändå alldeles för många! Stackars hönsen har inte haft en lätt höst! Två av tupparna hade vi upptäckt att dom var hängiga några dagar tidigare (det går så himla snabbt när höns blir sjuka, när man väl upptäcker det så är det nästan alltid för sent), och när vi avlivat dom så märkte vi att dom var jättemagra så det var bara att kassera. Men tredje tuppen blev det två middagar av :-)
Och ninisarna (dom enda ungarna från i somras som överlevt) kokar vi soppa på idag. Hoppas det blir gott! Haha, vad hemskt det lät! *skrattar* Så kallhjärtat liksom! Ska erkänna att just kaninerna är lite jobbigt att slakta, var inte ens med när Lasse och Emma tog dom ;-) Tupparna däremot är inte fullt så känslosamt.

Resten av djuren mår toppen. Mona, vår ena kanin, har fått en ny kull ungar för drygt en vecka sedan. Får se om det blir nåt med Ellen också snart.
Ett litet nytillskott har vi också fått, eller egentligen Nikki :-) En liten marsvinstjej som heter Smulan, döpt efter granntjejen Ruts kanin ;-)
Får se om det kan bli några små söta marsvinsbebisar när hon växt till sig lite. Inte för att dom tillför vårt självhushållande så mycket, skulle aldrig kunna slakta ett marsvin, utan bara för att dom är himlans söta :-)

För två veckor sedan började Nikki äntligen på förskola igen. Det har gått bra, och hon tycker det är kul att vara iväg och leka med andra barn. Fast hon saknar såklart fortfarande Trollungarna. Och så tycker hon att dom har lite konstiga regler och rutiner här ;-)
Idag åkte grannpojken Nils, som är lika gammal som Nikki, med oss på morgonen till förskolan, och sen åkte Nikki med honom och hans mamma hem i eftermiddags. Toppen att vi kan hjälpas åt med körningen, det är ju ändå en bit att köra!

Oj, vilket långt inlägg det blev! Mycket att berätta, och mer finns det! :-) Men det får bli en annan gång.
Och inga bilder blir det heller, för kameran vill inte koppla ihop sig med datorn, suck! Är det inte det ena, så är det det andra!
Får se om Lasse kan fixa det någon dag, han är ju bättre på sånt.

/Maria