En usel dag..

Allting känns tråkigt och jobbigt. Trött på att vara gravid nu.
Blir ju bara sämre och sämre ju längre tiden går dessutom. Blä!
Jag förstår inte hur folk kan njuta av att vara gravida?! Själv känner jag mig bara arg och ledsen, fruktansvärt trött och irriterad, ful och tjock. Har dessutom alla krämpor man kan läsa om att man kan få som gravid, halleluja...
Jag kan inte ut och promenera eller någonting. Allt är jobbigt och gör ont, jag blir andfådd och svimfärdig.
Innan hade jag körrundorna med Rasmus som substitut till promenaderna, jag tyckte det var jättehärligt att få komma ut på mina turer även om jag inte kunde gå själv. Kändes lite som en frihet och det var jättemysigt att sitta i vagnen bakom vårt lilla lurvtroll som pinnade på så glatt.
Men nu känner jag inte ens glädje i det längre. Jag är för trött för att motivera mig att göra i ordning honom, och om jag ändå tar mig i kragen och gör det så gör det bara ont att sitta i vagnen. Minsta lilla gupp känns.

Idag har det varit strålande solsken ute och plusgrader. Sånt väder brukar oftast pigga upp mig men inte idag. Idag gav det mig bara ångest och gjorde mig stressad. Ångest för att jag inte orkade vara ute och njuta av vädret och stressad för att jag inte kan hjälpa Lasse med all ved som behöver tas omhand.
Inte för att han inte klarar det själv, men jag vill ju också göra lite nytta och inte bara titta på.
Önskar att det regnade istället. Det hade passat mitt humör och ork bättre.
Buhu.... Tycker synd om mig själv :-(

Längtar extra mycket efter sommaren idag...

/Maria

Betty!

Vi köpte Betty från en ridskola utanför Sundsvall i höstas. 

Ridskolan hade importerat lite hästar från Irland för att ha i ridskoleverksamheten. Efter ett tag märkte dom att Bettys mamma blev rundare och rundare om magen, och det visade sig att hon var dräktig. 

Först funderade man på att skicka tillbaks henne till Irland igen eftersom en häst som inte kan gå med på lektionerna endast blir en stor utgift för ridskolan, men sen beslöt man sig ändå för att behålla eftersom hon hade så bra temperament och var en utmärkt lektionshäst.

Och så kom Betty till världen förra våren, och i december flyttade hon till oss :-)

En mycket trevlig liten tjej som äääälskar morötter! 

/Maria

Våra små bäää :-)

Ester, Bärta och Lotta fick två lamm vars och födde dagarna efter varandra. Smidigt! En stor eloge till Fritz för detta! ;-) Lottas ena lamm var ju dött vid födseln som jag skrev i förra inlägget, och tackan Mormor fick inga lamm alls. Kanske för gammal?

Alla lammen är baggar och nån av dom har redan små horn. Dom är extremt nyfikna och vill smaka och klättra på allt! 

Den ena av dom är jättekelig och kan stå och mysa hur länge som helst. Den bryr sig inte ens om man lyfter upp den i famnen, den bara njuter av att bli kliad!

 Busungar! :-)

 Gott med lite grenar att tugga på! Fritz vill mest bara klia sig...;-)

Hönsen passar också på att njuta av värmen från solen. Ser så härligt ut när dom gräver ner sig i jorden (där är jord utblandat med lite aska under fårens strö) och badar och solar sig!

/Maria 

Vi lever! ;-)

Efter att själv har gått och småsneglat lite på vår bloggs bokmärke på datorn och efter vissa påtryckningar av släkt och vänner så tänkte jag ta mig i kragen och försöka komma igång med bloggen igen.
Nu var det ju allt bra längesen jag skrev, så här långt uppehåll har jag aldrig haft innan!
Anledningen? Tja, många antar jag.

Framförallt har jag inte haft någon lust eller ork helt enkelt. Det gav mig inget med bloggandet längre mer än ångest för att jag kände att jag var "tvungen" att uppdatera.
Sen anledningarna till att jag kände så var nog många, men framförallt berodde det nog på stress (i vanlig ordning...).

Vad har hänt sen senast då?

Vi blev familjehem i slutet på sommaren, men har nyligen avslutat det igen. Dålig information av socialen och för svårt uppdrag för oss. Känns som ett nederlag att vi inte redde ut det hela men vi var tvungna att avsluta för att rädda vårt förhållande. Familjen i förstahand.

Nikki går i förskoleklass och det går jättebra! Hon trivs hur bra som helst vilket känns otroligt skönt i mitt mammahjärta! Hon trivdes ju inte alls i förskolan som hon gick på, eller rättare sagt skulle gå på i våras.
Jag hade sån ångest inför skolstarten i somras att det skulle bli samma sak igen, men det blev tvärtom istället. Phu! Hoppas hon kommer vara lika glad för skolan i många år till ;-)
I höstas började hon på ridskola i Kramfors. Det var en grupp som heter "Lek och lär," för barn under sju år. Det var bara varannan vecka knappt och varje lektion var uppdelad i halva tiden med teori och andra halvan med ridning, men det gav i alla fall mersmak så nu rider hon i vanlig nybörjargrupp.
Nu är det mer "på riktigt" och det märks för barnen utvecklas lite för var gång. Kul, men jag måste erkänna att det är lite nervöst emellanåt att sitta på läktaren och titta ;-)
Bävar för den dagen dom ska galoppera! Huvva!

Lasse jobbar och står i.
Själv går jag hemma. Känns lite jobbigt att skriva det för jag vet att det provocerar folk. Men så är det. Jag kunde aldrig återhämta mig riktigt efter Tilda, och kände mig onormal och jagad av samhället eftersom jag "borde" vara tillbaks på heltid för längesen.
Så just nu skiter vi i samhällets krav och normer och jag går hemma och gör så gott jag kan och så mycket jag orkar med, och återhämtar mig i MIN takt utan att känna mig jagad av försäkringskassan och läkarunderskrifter.
Fördelen med att bo billigt som vi gör här uppe ;-) *reklam för Norrland*

Jaha, och efter väldigt mycket velande fram och tillbaks, så bestämde jag och Lasse oss för att vi nog ändå ville prova att skaffa ett barn till. Och ja, det blev väl lite snabbare än väntat men så var det ju i och för sig med både Nikki och Tilda också :-D
Jättekul så klart, men OJ vad mycket ångest samtidigt! Risken för att få samma sjukdom som Tilda är 25%, och ja, vi vet ju mycket väl att det kan hända. Det är inte sånt som bara händer andra...
För att försäkra oss om att inte råka ut för samma sak så var vi tvungna att göra antingen moderkaksprov eller något som heter PGD (som IVF fast man kollar dessutom upp sjukdomen, bara att Googla om man vill veta mer).
Nu är det tyvärr så att i Sveriges fyra nordligaste län så erbjuds man inte PGD av kostnadsskäl, (*dålig reklam för Norrland*), så vi var tvungna att göra ett moderkaksprov, det gjordes i v 13.
Och vilken pärs det blev sen då.
Självklart låg moderkakan precis så dåligt till som den bara kan göra så det blev svårt för dom att sticka.
Först blev jag stucken en gång, själva sticket gjorde i sig inte särskilt ont, men sen började hon pumpa/hugga/dra nålen fram och tillbaks för att få in en bit av moderkakan i nålen (det är så här man gör alltså), bara det att hon var i mitt skelett, eller bindväven som hon så fint ville kalla det när hon tillslut erkände...(hon nekade väldigt länge kan jag säga innan hon faktiskt erkände att hon gjort fel).
FY FAN vad ont det gjorde!!! Lasse höll mig i handen och jag ville bara bryta av fingrarna på honom!!!
Och självklart får hon ju inte ut nån bit av moderkakan så det måste GÖRAS OM!!!
Alltså, jag är verkligen inte mesig eller smärtkänslig med vare sig nålar eller annat i vanliga fall, men nu trodde jag att jag skulle svimma rakt av!
Jag var så rädd att hela kroppen skakade och tårarna bara rann!
Och så ville hon hela tiden prova på samma ställe igen, satt bara och körde runt med ultraljudet på samma ställe (där jag hade skitont!)! Tack och lov kallade hon till slut in en annan läkare som ville pröva från en annan del av magen, och det funkade!!
Och det gjorde inte alls ont, inte ett enda dugg! Lite obehagskänslor bara, jag menar dom är ju ändå inne i magen och drar med nålen fram och tillbaks, men det gjorde inte ont!
Ja, sen efter denna pärsen så var det "bara" att vänta på svaret som kunde ta upp till fem veckor... Just detta väntande är fruktansvärt!
Kommer aldrig göra om det!!
Man har genomlidit 13 v illamående, trötthet och har redan känning av fogarna, sen kanske man måste genomgå en sen abort och föda ut ett dött barn! Nä fy, aldrig mer!
Nu ringde dom redan efter en vecka och berättade att barnet är bärare av sjukdomen, MEN inte sjuk!
Det var otrolig lättnad blandat med MYCKET skepsis! Var det verkligen sant!? Varför gick det så fort att få provsvaren (det stod på lappen minst 3 veckor...)? Har dom blandat ihop våra provsvar med någon annans?
Suck, om man bara kunde lita på dom och vara lugn och nöjd ;-) Jag försöker intala mig att det stämmer och känner mig hyfsat lugn och gläds enormt åt detta barn!
Imorgon går jag in i v 29 och jag räknar redan ner. Längtar!
Det gör vi allihop! :-) Nikki förundras över hur stor magen är och tycker det är jättekul att se och känna hur barnet rör sig därinne :-)

Djuren mår bra, dom som lever i alla fall ;-) En hel del tuppar och kaniner ligger i frysboxen...
Fåren lammade i slutet på januari, och jag som ville ha lamm i maj... Vi trodde inte att vår bagge Fritz hade gjort sitt jobb men det hade han tydligen. Direkt när han flyttade hit.
Ett lamm var dött vid födseln men alla andra är friska och stora och pigga! Bagglamm allihop! Så söta så, och busiga! :-)
Vi har en ny häst som heter Beating Heart, men hon kallas för Betty! En tinkerkorsning som blir ett år i år. Underbart söt och charmig!
Och förra veckan var vi och hämtade tre chinchillor, mamma, pappa och barn. Ur självförsörjningssynpunkt lika menlösa som marsvinen, men dom är ju sååå söta! Och några djur får man väl ha bara för att dom är söta ;-)

Nä, nu får det räcka för denna gången.
Summering: Efter en otroligt jobbig höst med mycket stress av olika anledningar så har det nu lugnat ner sig och vi mår bra allihop.
Vi har blivit lite bättre på att ta tag i saker och jobbar undan innan saker och ting innan det hopar sig allt för mycket. Nu njuter vi av senvintern och längtar efter våren och vår nya familjemedlem :-)

/Maria

Kycklingar

Förra veckan kläcktes den sista kycklingen, äntligen! Snacka om utdragen kläckning! Anledningen till att det blev så här är att vi hade en väldigt, väldigt envis höna som prompt skulle värpa sina ägg hos Pyckel, som ju hade lagt sig för att ruva, och detta upptäckte jag först efter kanske en vecka. 

Jag hade ju stängt in Pyckel i en egen box för att hon skulle få ruva ifred, och tänkte inte på att någon annan skulle få för sig att ta sig in där för att värpa ägg...

Jaja, ingen större fara tänkte jag, hon kan ligga på dom äggen, även om det var lite väl många. Säkrade upp boxen ytterligare med presenning och gamla mattor runt om gallerna, för det var där hon hade tagit sig emellan, den envisa hönan. Tror ni det hjälpte?! Nä... såklart inte, suck. Hon bröt sig igenom gång på gång, så extremt envis!! 

Jag lagade och förstärkte varje dag, och hon bröt sig igenom varje dag! Till slut var jag så arg och frustrerad varenda gång som jag kom ut och fick se höneskrället där inne, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen!! Jäkla höna alltså!! Och jäkla mig själv också som inte gjorde det ordentligt från första början!!

Tog några dagars break från hönsgården och tvingade Lasse att sköta om hönsen så länge. 

Efter några dagars frånvaro hade jag samlat nya krafter och gjorde ett sista försök med att stärka upp runt boxen, och ÄNTLIGEN lyckades jag vinna över hönan!! SEGER!! ;-D

Tyvärr hade hon ju redan hunnit lägga en massa ägg hos Pyckel, så för att inte riskera att dom yttersta blev kalla, eller att hon skulle trampa sönder dom, så tog vi in en del och lade i vår nyinköpta äggkläckningsmaskin..

Och ja, det gick ju bra även om det är lite åldersskillnad på dom. Dom som kläcktes inne i kläckaren bar vi ut på kvällarna när Pyckel gått och lagt sig, och stoppade in under henne. Totalt tretton kycklingar blev det, av arton ägg. Och Pyckel är så glad och stolt över dom allihop :-)

/Maria

Åren går...

Alltså jag kan knappt fatta att vår lilla tjej blivit så stor, vart tog åren vägen liksom!? Känns fortfarande lite märkligt att hon åker iväg med skoltaxi varje morgon, fast det är två veckor sedan hon började i förskoleklass. Ovant att hon åker iväg med någon annan sådär och är borta halva dagen, varje dag. Men jag antar att man vänjer sig :-D 

Nikki tycker det är jättekul att åka till skolan, tror hon känner sig lite "stor" själv. Och jag är glad att hon är glad, jag har ju haft en sån himla ångest för det skulle bli samma sak nu som med dagiset i våras (att hon var jätteledsen och vägrade gå dit till slut), så det är verkligen en enorm lättnad att hon trivs! Hoppas det håller i sig så länge som möjligt ;-)

 Väntar på taxin :-)

Liten Nikki-bus :-) Lika söt då som nu  ❤

/Maria

Problemlösning

Vissa saker kan vara lite svårt när man är olika stora, som till exempel att klia varandra på ryggen. Men är man bästisar så löser man såna problem ändå :-)

/Maria

Utmaningen?

Utmaningen som jag gav mig själv i början på sommaren, att promenera 70 km på 21 dagar, klarade jag utan problem, det blev till och med ganska många extra kilometrar :-)
Blev dessutom övertalad av Lasse att börja på ett tioveckors styrketräningsprogram ihop med honom, så det blev mycket mer motion än vad jag hade planerat. Och det gick jättebra! Mina promenader blev längre och längre, och styrketräningen gick också hyfsat bra. Men framförallt så mådde jag väldigt bra av det!
Men vad hände sen då?
Ja, det undrar jag med...
Först var det höbärgningen och den extrema värmen som gjorde att jag helt enkelt inte orkade. Mår så dåligt i sån värme! Kom igång igen lite efter höskörden, men sen gick det bara utför. Har försökt se tillbaka på vad som hände under den tiden, och jag är ganska övertygad om att jag stressat för mycket igen. Först över höskörden, och sen en massa massa andra saker! Ja över allt tillslut!! Det är ju så det alltid blir, jag börjar stressa över en sak, sen blir det fler och fler saker och tillslut tar det stopp. Måste, måste, måste lära mig att bli bättre på att lyssna på min kropp och stoppa mig själv innan det går för långt!
Jag mår ju så himla dåligt när jag blir så här stressad! Inte konstigt att min pms var extra jobbig förra månaden, och inte konstigt att humöret har svängt värre än hos en tonåring! ;-) Jag sover ju knappt heller när jag stressar, så det blir verkligen en ond spiral som bara snurrar snabbare och snabbare, tills det tar stopp helt enkelt.
Och när det äntligen tar stopp väntar flera dagars återhämtning där jag spenderar största delen av dagarna i sängen. Inte så kul.
Men det är bara att ta nya tag, och börja om igen. Tyvärr kan jag inte ta vid där jag slutade eftersom kroppen verkligen tar stryk av stressen, så varje gång det blir så här så är det små, små babysteps till en början, som utökas efterhand. Skittråkigt, men det är konsekvensen och straffet för att jag inte lyssnar på min kropp.
Har i alla fall börjat ta små lugna promenader igen, för tillfället blir det mest rundor i skogen för att leta svamp. Det är mycket bra för stressade personer ;-) Plus att den förkylning som jag känt av i en månads tid nu gav sig tillkänna ordentligt, så jag är så illa tvungen att ta det lugnt, helt matt i kroppen.
Huvudet känns uppsvällt, näsan rinner och är täppt om vartannat så jag kan inte andas normalt, maten smakar papper och jag hostar så det smakar blod i munnen.
Det låter förmodligen värre än vad det är, jag brukar bara inte bli så här dålig utav en sketen förkylning ;-)
Men jag är nog snart på benen igen!
Hoppas det i alla fall för den här månaden händer det grejer, med start denna veckan! :-)
Spännande och roliga grejer! Längtar!

/Maria

Renovering

Det går framåt med Nikkis nya rum, nu är det bara målning kvar. Det svåra är att välja färg, och då menar jag inte kulör utan märke och typ.... 

Vi vill ju gärna ha det så naturligt och miljövänligt som det går, och då kan man inte bara traska in i vilken färgaffär som helst för dom har ofta inte sånt i sitt sortiment. Och det får inte vara hur dyrt som helst heller, som till exempel Lady Sensitive väggfärg som vi först kollade på. Och inte för krångligt heller, många av dom bättre alternativen vi kollat på ska man blanda ihop ingredienserna själv, det ska ligga i blöt, man får bryta den färg man vill ha själv genom att tillsätta pigment (och vi kan inget om att få fram en viss färg). Åhh, ångest. Vi vill ha det enkelt men samtidigt bra, och till ett bra pris dessutom. Går det?

Tror vi får fundera lite till...

/Maria

Skuleberget

För några veckor sedan åkte vi till skuleberget och promenerade/klättrade (vi före detta skåningar säger klättra om så här branta stigar ;-) 

Man kan komma upp på Skuleberget på lite olika sätt. Man kan åka linbana, gå en "normal" stig upp, gå en väldigt brant stig upp, eller klättra Via Ferrata  www.viaferrata.se. Vi tog det tredje alternativet :-)
Vissa partier var så branta så dom hade satt upp stegar och trappor. Det är en enorm utmaning för mig varje gång jag gör nåt sånt här, jag är ju så höjdrädd! Men det går bättre och bättre, jag får inte så ofta panikkänslor längre, och om dom kommer så försvinner dom mycket snabbare!
Jag tycker ju trots min höjdrädsla att det är skitkul att göra detta och utmana mig själv, det är en härlig känsla med adrenalinkicken som jag får av det! Och stolt blir jag över mig själv :-)

Nikki nästan springer upp för berget, ingen rädsla där inte.

Första biten avklarad och vi är framme vid Kungsgrottan, eller rövargrottan som den också kallas då den enligt sägnen användes av rövare.

Lasse, och grottan till höger :-)

Jag med den vackra utsikten över en del av Höga Kusten bakom mig :-) 

Om jag säger så här; detta var absolut inte den brantaste biten....

Man blir törstig! :-)

Äntligen uppe på toppen av Skuleberget! Phu! 

Undrar vad hon tänker på, min fina Tutta ♥

/Maria