Det har inte hänt mer än någon enstaka gång att jag drömt om Tilda sen hon dog.
Dom få gångerna jag har drömt om Tilda så känns det som att jag har behövt det. Behöver komma ner på jorden, sluta stressa och bara vara.
Att drömma om Tilda gör inte att jag vaknar på gott humör, strålande glad och full av energi, det gör mig ledsen. Jätteledsen. Men det får mig att tänka efter, på en massa saker.
Som en påminnelse om allt det jag har, och hur tacksam och glad jag är för det. Även dom små sakerna.
Vi har förlorat ett barn, men vi har vunnit mycket annat. Inte för att jag någonsin skulle välja självmant att byta bort mitt barn mot nåt, men nu är det ju som det är, man kan inte alltid välja utan man får försöka göra det bästa av situationen. Även om det känns förbannat tungt ibland.
Alltid när jag är ledsen över Tilda så måste jag sätta mig och titta på bilder på henne, och gråta ännu mer. Precis som efter drömmen så blir jag inte glad av att se bilder på henne, det gör bara så förbannat ont i hjärtat att se dom. Jag ser ett litet barn som inte mår bra, och som inte borde ha behövt leva så länge som hon gjorde.
Saknar henne nåt så fruktansvärt, fruktansvärt mycket, och det var på ett sätt underbart att i drömmen få hålla henne i min famn igen, känna henne nära mig.
Men jag gråter hellre av saknad efter henne, än har henne här hos mig på riktigt, levande och sjuk, och gråter över att se henne lida.
En av dom sista bilderna (kanske den sista tom) som togs på Tilda när hon levde.
/Maria
