Tilda Juni Agneta Jensen ♥

Vår älskade Tilda dog i tisdags morse, klockan nio. Hon somnade in, lugnt och stilla. Hon hade andats oregelbundet sen kvällen innan, och på tisdagen var det ännu mer. Sen bara slutade hon andas. Hon var inte ledsen eller orolig alls.

Vi tvättade rent henne och satte oss sedan i soffan hela familjen och bara höll henne i famnen en lång stund vars. Det var så länge sen vi kunde sitta med henne utan att hon blev ledsen, så det var så skönt att få göra det en sista gång. Lukta på henne, pussa på henne och känna henne nära. Vår lilla flicka, vår älskade lilla Tildis. Så fridfull hon såg ut, vi kunde inte komma ihåg när hon såg ut så senast. 

Vi hjälptes åt allihop att måla färdigt kistan som vi köpt till henne och bädda fint och lägga ner saker som vi tyckte hon skulle ha med sig. Hennes gosedjur, några teckningar från Nikki, blommor och hennes badkläder. 

Vi städade undan alla sjukgrejer från hennes hörna i vardagsrummet där hon haft sin säng sedan hon kom hem från sjukhuset i vintras och gjorde fint med nyplockade vårblommor, foton och ett ljus. Nikki var med och hjälpte till och övervakade hur gosedjuren skulle ligga osv, varvat med att gå iväg och leka lite. Det är helt fantastiskt hur hon hanterar det hela, lilla tutta. Hon sa flera gånger att hon gråter inte, men hon är ledsen inuti.

Jag lyfte upp Tilda från sängen för att lägga ner henne i kistan men var bara tvungen att hålla henne en stund till först. För allra sista gången någonsin. Aldrig mer ska jag få hålla henne i min famn. Aldrig mer ska jag få pussa på henne. Aldrig mer ska jag få känna hennes mjuka hud mot min.Aldrig mer ska jag få snusa henne i håret och känna hur gott hon luktar, som bara Tildis luktar. Det är så många aldrig...

Nikki gav Tilda en stor kram och en puss, och Lasse med, sen bäddade vi ner henne i kistan. Det är så overkligt. I över ett år har jag försökt föreställa mig hur det kommer vara och kännas när hon dör. Men det går inte att förbereda sig, inte alls. Och det går inte att beskriva i ord hur det känns. Bara den som varit med om att förlora ett barn vet hur det känns.

Dagen gick så snabbt, alldeles för snabbt. Det kändes så i alla fall. Mamma och pappa kom och tog farväl av Tilda, sen var det dags för oss att köra in Tilda till krematoriet. Vi har valt att göra det själv. Har vi kämpat ihop så länge så ska vi vara med henne ända till slutet. 

Ingen sa något på vägen in, bara Nikki som satt och nynnade i baksätet. Jag ville bara skrika åt Lasse att vända bilen och köra hem igen, jag vill ha henne hemma! Efteråt när vi pratade om det sa Lasse att han tänkte precis likadant. Det blir så definitivt, på riktigt att köra iväg med henne. Men in till krematoriet i Lund kom vi, och där möttes vi upp av underbara Lena och Annika från Asih som följde med oss in. Vi fick lägga kistan på en trälåda på hjul, vad den lådan kallades för kommer jag inte ihåg, och så tog vi av locket på kistan och sa hejdå till Tilda, för sista gången. 

Sen skjutsade Annika och Lena oss hem, så vi slapp köra själv. Det var nog bra det, det bara snurrade i huvudet. Tankar och känslor som bara maler och maler i en.

På kvällen tände vi ljuset i Tildas hörna, och grät. Grät över vår förlorade dotter. Vår fina, alldeles helt perfekta Tildis.

Det känns så overkligt att hon inte är här längre. Vi har kämpat så länge, och så plötsligt är hon borta. Det är så förfärligt tomt efter henne, och så tyst. Jättekonstigt känns det, och så fruktansvärt ledsamt! 

Det som känns mest ledsamt är inte bara det att hon har dött, utan hela historien med Tilda från början till slut. Att hon dog är på ett sätt en stor lättnad, att slippa se henne lida och kämpa mer. Det som gör mig mest ledsen nu är hur orättvist det har varit från första början. Hon hade aldrig en chans ens. Allt detta kämpande helt i onödan. Jag är så otroligt bitter på livet just nu, det är så orättvist!

Vår familj kommer alltid att vara en familjemedlem för lite, alltid. 

/ Maria

Vi älskar dig, lilla ängel!

Lilla hjärtat, vi ska minnas dig för alltid, så länge vi lever. Du finns, för alltid, i våra hjärtan!

/mamma och pappa

Påskharen was here!

Medans jag och Nikki var ute och körde en sväng så passade påskharen på att komma till vårt hus och gömma Nikkis stora påskägg. När vi kom hem satt det en lapp på ytterdörren...

Påskharen hade varit lite lurig och lagt ut lappar med ställen vi skulle leta på så vi sprang fram och tillbaka i huset. 

Den sjätte lappen ledde till att vi hittade ägget i min garderob. Ett mycket listigt påhitt av påskharen. Synd bara att vi inte hann hem och fick en skymt av den skygga rackaren :-)

/Lasse

Skinnberedning :)

Skinnet från baggen som vi slaktade i vintras har legat med salt ute i stallet för att konserveras. Det ska ligga i två veckor och det har ju gått lite längre tid än så men vi var lite veliga med hur vi skulle göra med skinnet. Skicka iväg på beredning eller testa själv? Till sist bestämde jag att jag ville prova att bereda själv i alla fall en gång och eftersom detta skinnet ändå inte höll någon toppkvalitet (pälsen var full med gammal skit och hö samt missfärgat plus att det var en del hål från när det flåddes) så är det inte hela världen om det inte blir nåt bra resultat. Då får det bli ett sittunderlag eller nåt :)

Först skulle det skrapas rent från fett och hinnor. Vi hjälptes åt för det var rätt jobbigt. 

Sen skulle skinnet tvättas. Vi fick asat ut hästarnas vattenkar ur hagen (dom har ändå sin värmebalja med vatten fortfarande) och fyllt med vatten, sen var det bara att tvätta. Shit vad tungt skinnet blev när det var blött!! Och det blev till att byta vatten ett antal gånger innan det såg nåt sånär rent ut... Vid det laget var mina fingrar illröda av kyla, vi har ju inget varmvatten där ute. Då fick det vara nog med tvättande och det hängdes på tork.
Upptäckte att det tar väldigt lång tid för en fårpäls att torka (minst sagt) så det fick hänga ett antal dagar innan det var helt torrt. Då var det dags för att fetta in skinnsidan. Använde en blandning av rapsolja och äggula och masserade in. Jobbigt men ändå mysigt att sitta och hålla på med ute i solen :) När allting sugits upp skulle det hängas upp med skinnsidan ut denna gång och mogna i minst 24 timmar och max ett par veckor.
Vädret fick avgöra tiden för hur länge det skulle hänga på mogning eftersom vi inte har några möjligheter att hålla på med skinnet inomhus, så det blev nästan en vecka. Då visade SMHI fint väder några dagar framåt och det var dags för bad igen! Den här gången satte vi badkaret utanför ytterdörren i princip och hällde, förutom kallvatten från slangen, även i några spannar varmvatten i varje bad så jag dels slapp frysa om händerna plus att fettet i pälsen löser sig lite lättare om inte vattnet är iskallt. Nu hade jag dessutom i lite diskmedel i varje tvättomgång för att få pälsen riktigt ren. Det blev mååånga bad, phu! Riktigt tungt att hiva upp skinnet mellan vattenbytena!!!

Till slut var det äntligen rent och kunde hängas på tork!

När det torkat lite lagom mycket var det dags att börja mjukgöra. Vi har ju inga verktyg så det fick bli med bara händerna. Det gick bra det med men fy vad ont jag hade i dom sen! Man ska liksom dra ut vattnet i skinnet som då ersätts med luft vilket gör skinnet vitt, och man får dra ganska hårt, särskilt i början. När skinnet fortsätter vara vitt även när man slutat dra i det, då är det färdigt. Det tog ett par dagar det.
Men vårt skinn var inte färdigt här utan jag hade bestämt mig för att klippa bort all den missfärgade pälsen för det såg fortfarande smutsigt ut fast det var rent. Så fram med fårsaxen :)

Mycket lättare att klippa Freddie än dom andra fåren, hehe ;) Avslutade det hela med att borsta ullen för att få ut så mycket hö som möjligt.

Det sitter fortfarande en hel del smått kvar men det är helt omöjligt att få bort allt. Man får beskåda det på lite avstånd helt enkelt så ser man det inte ;)
Jag är så himla nöjd med mitt skinn! Det blev mycket bättre än vad jag tänkt mig faktiskt. Och fast det var mycket jobb med det så var det riktigt kul samtidigt! Kan absolut tänka mig att göra det igen :)

/Maria

Löshoppning!

Ja då har Casper varit på sin första löshoppning! Framförallt var tanken att det skulle vara bra miljöträning och lastträning så fokus var ju inte på hoppningen. Och det var väl tur att jag inte hade några stora förhoppningar där för han tycktes undra varför i hela friden det låg en massa målade pinnar i vägen där han skulle gå och försökte smita under plasten på insidan istället hihi :D
Jaja, jag är nöjd med plutten ändå! :) Vi får öva lite mer bara ;) Och lastningen gick i alla fall bra och han var lugn hela tiden både i släpet och i ridhuset. Inget stirrande här inte!

/Maria

Vårfix i rabatten

Jag fick ett ryck och gick ut en kväll och fixade i rabatten, och Nikki ville gärna hjälpa till :) Vi krattade och rensade undan gammal skit, klippte ner rosenbuskarna på södersidan och drog upp några skott och dom planterade vi i rabatten på framsidan. Vi får se om dom tar sig. Vi hade det i alla fall ganska mysigt där ute medans vi fixade :)

/Maria

Ved

Tack vare det fina vädret har det blivit en del sågning och vedhuggning de senaste veckorna.
Detta passar fint eftersom jag för tillfället inte orkar tänka så mycket. Då är det skönt att bara göra något fysiskt. Det är någonting med vedhuggning som jag gillar. Det är lite destruktivt och grottmänniskoaktigt. Att använda sin styrka och för all del lite teknik för få till de där perfekta vedbitarna. Jag har lite svårt att sluta när jag väl börjat, ska bara ta en till och en till kanske.....Jag gillar att hugga ved helt enkelt.
Förra gången vi högg upp ved blev det 10 kubik men det blir nog bara 5-6 denna rundan.

Nikki hjälper gärna till med sågen men staplar/bygger helst och leker med Simon.

Ett däck fastsatt med några skruvar fångar upp veden och sparar ryggen.

 Man måste fika också.

Tildis får lite vatten och sover i vagnen.

/Lasse

Skogspromenad

För några veckor sen var vi ute hela familjen (ja..förutom Tilda) på en liten promenad, Casper fick också följa med. Vi tyckte vägen var lite tråkig så vi gick rakt in i skogen istället, mysigt. Dom hade fällt en massa träd där så vi fick gå över och runt, eller balansera ovanpå. Skönt att komma ut lite och bara gå lite planlöst :)

/Maria

Bloggtorka

Det har varit lite dåligt med blogginlägg ett bra tag nu. Har varken haft lust eller ork att skriva nåt. Tomt i huvudet på nåt vis. Har satt mig flera gånger men det har bara inte gått att skriva.
Känner mig mest bara irriterad och arg. Och trött. Så himla trött är jag, alltid. Och ändå kan jag inte sova ordentligt på nätterna. Frustrerande är det. Allting är frustrerande. Hur mycket vi än försöker att göra saker som vi mår bra av och som ger oss energi, så ska ju ändå Tilda dö! Så vad hjälper det!? Ingenting hjälper ju. Hur kul vi än tycker att någonting är, så rycks vi tillbaks till verkligheten illa kvickt igen. Så var det med den energin.
Den lilla energi vi får av att vara ute och pyssla, den räcker inte ens till att fylla upp våra reserver.
Men visst, det ger oss tillräckligt för att klara av ännu en dag. Ännu en dag där vi ska se vår lilla flicka ligga helt slapp i sin säng. Lyssna på hennes ansträngda andning eller hennes gråt. Vi vet inte ens varför hon gråter ibland, och trösta kan vi ju inte. Vi kan ju inte sitta eller bära runt med henne alls längre, då blir hon bara ännu mer ledsen. Nä, då får vi pumpa henne full med medicin istället och hoppas att hon somnar. Men vad gör man när inte ens medicinen hjälper? Vad gör man, när man hör sin döende dotter ligga och gråta trots upprepade doser med extra medicin och man inte kan ta upp och trösta? Ja då är det inte mycket med en, det kan jag säga. Det finns ingenting, ingenting, som stressar en och som gör en mer ledsen än det. Det är helt jävla fruktansvärt! Och precis så är det här hemma nu för tiden. Det är okej någon dag, sen gråter hon någon dag. Och så om igen. Orkar inte se min flicka på det här viset mer.

Trots allt så har vi i alla fall haft det ganska okej överlag dom sista två veckorna. Vi har bäddat ner Tilda i vår gamla Emmaljungavagn dom dagar hon mått lite bättre och gått ut allihop och pysslat och njutit av solen. Det finns massor där ute som ska fixas och det är faktiskt rätt skönt att göra något, röra på kroppen lite och tvingas koncentrera sig på nåt annat en stund. Tror vi gillar det lika mycket allihop i familjen :)

/Maria

Besök från Blåkulla...

I tisdags var det lite påskfest på Trollungarna och Nikki ville helst klä ut sig till ekorre eller kanin.

Eftersom vi lider brist på sådana dräkter och fantasi så fick det bli en hederlig påskkärring istället.

Det blev ju bra det med.

Vår söta lilla påskkärring :)

/Lasse