Älskade änglar ♥

Ett halvt år har gått sen Tilda dog. Jag vet att jag tänkte den dagen hon dog, att jag önskade mig själv framåt i tiden. För att jag vet, att tiden visserligen inte läker alla sår, men att dom blir lättare att leva med.
Och nu är vi ungefär så långt framåt i tiden som jag föreställde mig. Och nej, jag gråter inte lika ofta över det som hänt längre, och det kan gå flera dagar utan att jag tänker på Tilda och den hemska tiden som vi levde i.

Men när det väl kommer till mig, så gör det precis lika ont i hjärtat nu som den dagen hon dog. Sorgen över ett förlorat barn, sorgen över att Nikki förlorat sin syster, sorgen över all den smärta som Tilda fick genomlida på grund av sjukdomen, sorgen över den smärta som sjukdomen orsakat hela vår lilla familj, den sorgen går aldrig över. Aldrig.

Vi har pratat mycket om Tilda den här veckan. Inte utav någon speciell anledning, det har bara blivit så helt enkelt. Det går i perioder, och nu är en sån period.
Framförallt är det Nikki som drar igång pratet, hon frågar och diskuterar om allt som rör Tilda. Döden, sjukdomen, önskan om ett nytt syskon, saknaden efter Tilda, vad Tilda gillade, mediciner, Tildas mat, Tildas gosedjur, minnen, begravning, ja allt!
Och i samband med allt prat om Tilda så dyker det alltid också upp frågor om min mormor (som dog för snart två år sedan) och om lille August (Nikkis kompis Victors lillebror, som pga obotlig muskelsjukdom dog i vintras, endast två månader gammal).
Det är lite vemodigt och väcker alltid en massa känslor att prata om dom döda. Men samtidigt så tycker jag så mycket om det! Det är ju personer som jag älskar, lika mycket nu som när dom levde, och som jag har så många fina minnen med! Dom vill jag ju aldrig glömma!
Och jag vill att Nikki ska minnas hon med! Och det gör hon genom att vi pratar om dom här personerna med jämna mellanrum.
Så därför gör det mig så glad ända in i själen varje gång vi pratar om våra döda älskade!
Dom lever vidare genom oss när vi pratar om dom, och det vill vi ju ♥

Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dej alltid 
Du har min röst 
den finns i dej 
den kan du höra när du vill 
Du har mitt ansikte 
min kropp 
Jag finns i dej 
Du kan ta fram mej när du vill 
Allt som finns kvar av mej 
är inom dej 
Så vi är jämt tillsammans. 

Barbro Lindgren

/M

"Ta en stol och sätt dig i soffan"

Nu packar vi inte upp längre ur flyttlådorna utan letar bara när vi behöver något. Jag fick tag i min vinteroverall och under den hittade Nikki sitsen till sin stol. Den var uppskattad.

Här är förresten en bild på en tokig kvinna man kan stöta på i Sollefteå, skåning skrek hon att hon var innan vi långsamt backade där ifrån och lämnade henne ;-)

Skojade bara, det är  svärmor på besök som vandaliserar en lekplats.

//Lasse

En liten kämpe...

En enda liten lupin kämpar sig envist kvar trots kylan. Alla andra lupiner är vissna sedan länge, det är bara denne lille rackaren som inte ger sig. 

Fast snart är det nog ändå dags för den att ge upp, den har börjat vissna lite och har tappat en hel del av blombladen sen frosten kom. Den hann aldrig riktigt blomma ut helt, men vi har tyckt den har varit fin att titta på i alla fall. En liten påminnelse om sommaren.

Och om en annan liten kämpe som heller aldrig fick chansen att blomma ut....

/M

Snöhuvud :-)

Vad som började med en liten snöboll blev till slut ett snöhuvud, som Nikki kallade det :-) Jag och Lasse höll på i stallet när Nikki, väldigt stolt, kallade och ville visa sitt snöhuvud. Och klart hon ska vara stolt, den är jättefin tycker jag, ser så snäll ut på nåt vis :-) När vi fått lite mer snö här ska vi nog kunna hjälpa henne att rulla ihop en kropp också!

/M

Myror i brallan...

...eller loppor i pälsen eller nåt :-) Det är inte lätt att få nåt bra foto på Lisa för hon rör sig HELA tiden! Men hon är söt ändå, lilla lurvisen :-)

Vi vaknade till ett fantastiskt fint väder idag! Minus fem grader och strålande solsken, mitt absoluta favoritväder! Älskar det! Känner riktigt hur batterierna laddas, och det behövs!

/M

Landat lite..

Nästan fyra veckor har gått nu sen vi flyttade upp till Djupbäcken. Inte en enda sekund hittills har jag ångrat flytten från Skåne till Ångermanland, det känns hemma här uppe! Dock saknar jag vissa personer, men det finns ju internet och telefon så helt "slut" är det ju inte såklart även om det är över hundra mil emellan :-)
Nikki trivs också, hon är på gott humör (för det mesta ;-) och leker och busar. När Lasse jobbar fördriver vi dagarna med film, promenader, lek, fixa med djuren, laga mat/tvätta/städa och färglägga i Nikkis målarböcker :-) Vi har det väldigt mysigt faktiskt, längesedan jag var ensam så mycket med Nikki och det känns bra!
Men hon saknar ju Trollungarna väldigt mycket, framförallt sina bästisar Erika och Victor. Det skär i hjärtat när hon pratar om det! Får så dåligt samvete ibland och tänker att hon redan förlorat sin syster, och så tar vi hennes bästa kompisar ifrån henne också :-(
Jag vet ju att det kommer bli bra så småningom, hon kommer lära känna nya barn här uppe. Men ändå...

Lasse han fick ju jobb direkt vi flyttade upp och är i full gång med det. Han jobbar som personlig assistent åt en man i Kramfors, i nuläget är det en timanställning men det finns goda chanser att det övergår i ett vikariat snart. Själv har jag inget jobb än eftersom jag går hemma med Nikki, men det ska tas tag i så fort som möjligt! Vi måste bara skaffa en bil till först också, vi klarar oss inte med en om båda ska jobba...

En annan sak är att vi redan har bestämt oss för att detta inte är gården vi kommer spendera resten av vårt liv på, det beslutet tog vi ganska snabbt efter att vi kommit hit. Dels så är det ju inte direkt ett drömhus, inte i våra ögon i alla fall, och sen är det en del småsaker som vi inte gillar. Plus att det inte alls finns så mycket betesmark som det stod i mäklarannonsen. Det är tom mindre mark (bete) här än på Sjöhus... Så nej, här blir det inget köp inte. Men det duger absolut att bo här i så länge, förutom att det är väldigt omotiverande att göra saker här. Det står fortfarande massor med ouppackade lådor här, men är det lönt att packa upp? Det står saker utspritt på hela gården och hönsen har ingen riktig hönsgård, men åhh vad tråkigt att fixa med det när vi ändå kommer flytta! Blä!

Faktum är att vi redan kollat runt på en del gårdar (det har vi iof gjort i flera år, men inte på "riktigt") och faktiskt fastnat för en som ligger precis i närheten. Den har allt vi söker! Och vi gillar den väldigt väldigt mycket båda två (ofta brukar vi fastna för olika gårdar) vilket också gör att det känns som att vi äntligen hittat "rätt" gård. Tror faktiskt att den skulle kunna vara vår drömgård :-)
Vi får dock se vad det blir av det, eftersom jag inte har något jobb än (sjukskrivning räknas väl inte som en giltig inkomst...;-) och Lasse "bara" har en timanställning än så länge. Bankerna jublar ju inte direkt när vi vill ta lån även om det inte alls handlar om en stor summa pengar. I nuläget vill dom ha en medlåntagare om vi ska bli beviljade ett lån, och det känns ju egentligen fullt förståeligt (även om månadskostnaden blir bra mycket lägre än tex på Sjöhus...).
Vi får sätta fart och komma igång ordentligt med jobb här och hoppas på att gården inte hinner bli såld under tiden! Då kommer jag gråta :,-(
Vet att det ska komma dit en barnfamilj i helgen och titta, hoppas, hoppas dom inte gillar den!!
Som tur är är hon som säljer lite petig med vem som får köpa, och har redan tackat nej åt några köpare, medan hon har sagt att hon skulle bli jätteglad om vi köpte den! Så vi håller alla våra tummar och tår här för allt går vägen och att det blir vi som får köpa gården!

Tog mig friheten att sno ett par av bilderna från annonsen...

                     

                      
                       Från huset har man utsikt över tjärnen, jättefint!

                 

/M

Första snön!

I morse när vi vaknade så snöade det för första gången i år :-) Nikki jublade i högan sky! Vi var ute och lekte en stund i snön i förmiddags, Nikki gjorde snöänglar, kastade snöbollar på mig, rullade en jättestor (!) snöboll och for rundor. Hon var helt vild av den lilla snön som hade kommit :-) Det har fortsatt att snöa hela dagen, emellanåt kommer det massor med smått, och ibland kommer det stora fina flingor. Det är faktiskt riktigt mysigt, jag älskar ju också snö! Känns ovant bara  för oss som kommer från skåneland att det snöar i oktober ;-)

Och äntligen är sladden hittad så idag blir det bilder ;-)

 I förmiddags:

Eftermiddag:

/M

Mormor hundbiten :-(

Igår kom det, för andra gången på tre veckor, in en jakthund i vår hage och jagade fåren. Den första hunden som var här lyckade bara nafsa lite i halsen på Ester men denna hann bita Mormor i bakbenet så hon knappt kan gå, och hängde i strupen på henne när jag äntligen kom fram och kunde slita bort den. I all uppståndelse så högg den dessutom mig i armen. Inget allvarligt dock, det blev ett skrapsår, lite svullnad och ett blåmärke bara, men va fan!
FAN vad arg jag blir på dessa förbannade jägare som släpper sin hundar vind för våg!! (Och ja, jag vet att det är precis så här det går till alltid, hur ska annars hundarna kunna driva viltet). Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag önskar att jakthundar var förbjudet!!  Så fort en varg bara visar sig så ska den skjutas, och gud nåde om den skadar en jakthund (!!!), men en hund som skadar tamdjur är inget konstigt!?! Förklaringen vi fick av jägaren som ägde hunden var att den inte var van vid får, och att det dessutom var jakt i skogen nu så då fick vi räkna med att det kom in hundar här. ?????? Så är det bara. Han hade varit hos många ledsna tjejer som hade fått sina katter ihjälbitna och fått ersätta dom för det. Ehh jaha?? Vad har det med oss att göra? Det var inte som att det fick honom att framstå som bättre i våra ögon heller direkt...
I alla fall så erbjöd han sig att betala veterinärräkningen för Mormor, han hade ju försäkringar som täckte sånt här. Det gör mig också arg, hur fan kan det finnas försäkringar för sånt här!?! Det visar bara på hur vanligt förekommande det är att jakthundar attackerar tamdjur! Nä, det borde inte finnas en sån försäkring, det ska SVIDA ORDENTLIGT i plånboken VARJE gång nåt sånt här händer!!! *ARG*

/Maria

Dröm...

Drömde om Tildis i natt. Höll henne i min famn, och det var så verkligt! Hon var sjuk och lealös i sin kropp, precis så som hon var när hon levde, och jag grät. Grät och grät och grät, högt så jag vaknade av det.
Det har inte hänt mer än någon enstaka gång att jag drömt om Tilda sen hon dog.
Dom få gångerna jag har drömt om Tilda så känns det som att jag har behövt det. Behöver komma ner på jorden, sluta stressa och bara vara.
Att drömma om Tilda gör inte att jag vaknar på gott humör, strålande glad och full av energi, det gör mig  ledsen. Jätteledsen. Men det får mig att tänka efter, på en massa saker.
Som en påminnelse om allt det jag har, och hur tacksam och glad jag är för det. Även dom små sakerna.
Vi har förlorat ett barn, men vi har vunnit mycket annat. Inte för att jag någonsin skulle välja självmant att byta bort mitt barn mot nåt, men nu är det ju som det är, man kan inte alltid välja utan man får försöka göra det bästa av situationen. Även om det känns förbannat tungt ibland.

Alltid när jag är ledsen över Tilda så måste jag sätta mig och titta på bilder på henne, och gråta ännu mer. Precis som efter drömmen så blir jag inte glad av att se bilder på henne, det gör bara så förbannat ont i hjärtat att se dom. Jag ser ett litet barn som inte mår bra, och som inte borde ha behövt leva så länge som hon gjorde.

Saknar henne nåt så fruktansvärt, fruktansvärt mycket, och det var på ett sätt underbart att i drömmen få hålla henne i min famn igen, känna henne nära mig.
Men jag gråter hellre av saknad efter henne, än har henne här hos mig på riktigt, levande och sjuk, och gråter över att se henne lida.

 En av dom sista bilderna (kanske den sista tom) som togs på Tilda när hon levde. 

/Maria

Bloggtips, Casper och Rasmus :-)

Har tänkt länge att jag skulle tipsa om en blogg som jag tycker är grymt bra, men både packning och flytt har tagit så mycket tid och ork att det inte blivit av. Dessutom har vi ju haft lite krångel med internet här, och det har vi egentligen fortfarande med det "vanliga internetet" (vad det nu kallas... ;-) Lasse sliter väl sitt hår när han läser detta, han kämpar så för att försöka lära mig dom mest grundläggande sakerna med datorer och sånt där, men det vill liksom inte fastna såna där "datorord" i mitt huvud).
Men vi surfar via Lasses mobil så länge och idag bytte vi fönster så nu funkar det ännu bättre, plus att vi satt upp datorbordet och en stol så man kan sitta ordentligt och skriva. Så nu ska vi förhoppningsvis komma igång med bloggen igen.

Bloggen jag vill tipsa om är mycket läsvärd med många, många kloka inlägg!! Jag tänker inte skriva om den här utan läs den själv!!
http://lchfingenjoren.blogg.se/

Idag kom så äntligen, äntligen hästarna! Ända sen jag vaknade (tidigt) i morse har jag gått och väntat på dom fast jag visste att det inte skulle bli fören runt lunch. Behöver jag skriva att den här dagen har varit den längsta på länge? ;-)
Egentligen skulle dom ju kommit redan igår (dom åkte i onsdags), men dom hade blivit sena till Stockholm och sen skulle dom vänta in en annan lastbil (eller hur det nu var) så dom körde inte vidare från hufvudstaden fören i natt. Vilken besvikelse när jag fick veta det, har ju längtat så himla mycket efter mina pälsbollar!
Men nu är dom i alla fall här och jag är glad och nöjd :-) Fåren är nog mindre nöjda däremot, dom blev vettskrämda när hästarna kom in i hagen! Men alla har lugnat sig därute nu så det ska nog gå bra. Annars får vi bygga en ny hage till fåren.
Bilder kommer vid ett senare tillfälle....

/M